På stan
Tog tidigare idag en sväng på stan för att fika lite och sen inhandla saker som behövde inhandlas. Egentligen tycker jag att det är galet jobbigt att gå i affärer för man (jag) kommer aldrig ihåg vad man skall ha och måste gå omkring och hoppas på att man får en aha-upplevelse när man ser nåt man behöver, saker är utplacerade med någon underlig logik som innebär att man måste gå omkring och leta efter prylarna i en halvtimme under stigande frustration. Detta i lokaler fulla av pensionärer, fjortisar, barnvagnar, små barn som skriker och springer rakt på en (helst när man står still och tittar åt ett annat håll. Ungen tappar balansen, sätter sig på baken och börjar gallskrika. Föräldern i fråga kommer rusande och man får en mördande blick emot sig. Wonderful. Men det är ingen som ber om ursökt för att ungens näsa krockade med mitt knäveck. Det var minsann inte heller så bekvämt.). Dessutom kan jag bara gå in i vissa affärer där jag känner mig hemma. En del affärer är det helt omöjligt att gå in i och det är för att jag inte passar in. Det är oftast hippa klädaffärer med olika profileringar. Klientelet är oftast blonda varelser på 40 kg och det känns inte som om vi har SÅ mycket gemensamt. Om jag ens gick in i en av de där affärerna så är jag övertygad om att musiken skulle stoppas, alla konversationer skulle avstanna och folk skulle skratta och peka. Till slut skulle någon ur personalen komma fram och säga nånting i stil med "jaha, och vad tror du att du gör här egentligen". Varpå jag i ren ilska skulle kväva honom eller henne med mitt krull. Ha. Don´t mess with the krull.
Konstig sport
Jag måste säga att squash är en konstig sport. Det är en massa väggar i vägen. Och ett tak. Och i taket sitter det lampor. De är också i vägen. Fan. Dessutom klättrar bollen uppenbarligen omkring på mitt racket så snart de kommer i närkontakt vilket innebär att bollen kan hoppa av åt vilket ologiskt håll som helst. Suck.
Jag önskar att jag hette Skalman...
...för då hade jag med största sannolikhet tillgång till en mat- och sovklocka. Det verkar som om det är helt omöjligt för mig att få rutin på saker och ting. Sova är något man gör när man inte har något roligare att pyssla med, vilket innebär att man kommer i säng ganska sent och kommer (läs: släpar sig krypande) upp ur sängen. Det här med ätandet skall vi inte ens tala om. Frukost blir nåt jag slänger i mig på stående fot samtidigt som jag gör tusen andra saker. Lunchen glömmer jag bort. Kom på idag vid fyratiden att jag inte ens hade ätit lunch, men då var det ju så dags också. Tänkte att jag skulle göra en sak till och sedan äta. Kom sedan på i bussen hem att jag ändå hade matlådan kvar (oöppnad) i kylskåpet på jobbet. Nåja, från och med nästa vecka arbetar jag samma tider som alla runt omkring mig, då blir det väl lättare (hoppas jag) att få rutin på saker och ting. Om inte annat brukar folk påminna mig om att det är lunch och mer eller mindre knuffa bort mig i riktning mot köket. Det är visserligen bra, men jag önskar att min hjärna inte var så tankspridd utan att jag faktiskt kom ihåg det själv. Men man skall väl inte begära för mycket av livet.
Jag hatar att stryka...
...för det gör jag verkligen. Jag kan utan minsta ansträngning komma på förmodligen ungefär en miljon saker som jag tycker är mycket roligare än att stryka. När jag har tvättat vägrar jag lägga större delen av min lediga tid på att stryka och därför ligger det rena kläder i drivor på väl valda ställen i lägenheten. Med fördel på ställen som inte syns, dvs i garderober. Dessutom avskyr jag att diska (tråkigt), städa (ännu tråkigare), tvätta fönster (herreguuud), sortera papper i högar (döda mig, någon) och/eller laga mat (kan dock överlevas om man är fler än en. Eventuellt). Herregud, som husmor är jag verkligen en riktig katastrof. Martha Stewart skulle hoppa ut från ett fönster om hon kände mig. Jag lever i tron att jag en dag kommer att vakna upp tidigt, hoppa upp ur sängen, baka tio satser småkakor och sedan sortera tvätt, städa hela lägenheten och avsluta med att laga middag för tio personer. Näe, nu ljuger jag. Jag lever i snarare i tron att jag en dag kommer att bli stenrik och ha råd att anställa en person som gör allting som jag tycker är tråkigt. Tills dess överlever jag nog utan pedanterier. Så länge man kan se vad som finns på andra sidan så behöver fönstrena inte tvättas. Så länge man har utrymmen att gömma undan osorterade saker på så behöver de inte sorteras. Och så länge jag kan fixa mackor behöver jag inte laga mat. Sådeså.
Separationsångest
Jag har lite svårt att slänga prylar. Oftast kanske man inte behöver dem just för tillfället, men kanske senare? Exempel på saker som kan vara bra att ha vid ett senare tillfälle är t ex förpackningar med lite kvar i (jobbigt att pilla ur det sista ur förpackningen så man köper en ny men det är fortfarande något kvar och det kan ju inte slängas), fula smycken man hade som barn (asfula men vad gör man. Kanske kan ge bort dem i present till någon ont anande unge nån vacker dag och på så sätt lämpa över ångesten? Hehe) eller glasprylar man fått som har gått sönder (t ex tillbringaren i glas som varit sönder och stått på min diskbänk i flera månader. Trasig så den kan inte användas men den var en present så jag kan ju inte slänga den heller. Den får stå kvar där ett tag till tills jag känner mig mentalt redo att göra mig av med den). Ett annat exempel är alla gem som jag får från mitt extrajobb. Jag får kanske runt 5 nya gem i veckan. man kan ju inte slänga dem eftersom de är gem. De kan ju vara bra att ha. Jag har följaktligen flera års gemsamlande bakom mig. Jag tittar just nu på en påse med gem som väger säkert 6-7 hekto. Ge mig några år till så kommer det att spruta gem från mina lägenhetsfönster. Ibland får jag en känsla av att jag kanske inte är helt normal. Men bara ibland :-)
I dag...
...sätter jag en ära i att göra så lite som möjligt. Det går ganska bra, hade en svacka för en stund sedan när det spelades badminton men annars så tycker jag att tempot under dagen är föredömligt lågt... :-) Vi kördes för övrigt bort från banan exakt klockan fem eftersom smurfarna som hade bokat banan efter oss stod och trampade på stället i sin iver att sno nätet från oss. Till saken hörde att de spelat på en annan bana strax innan och av någon anledning skulle de byta bana från sin gamla till vår exakt klockan fem. Men det fanns ingen annan som skulle ha DERAS bana, minsann. Ångrar att vi inte stoppade en badmintonboll i örat på dem. Var. Moahaha.
Mästerkockarna strikes again
I går var det dags för middag med A. Säg det inte till någon men det skulle faktiskt kunna vara så att vi är de bästa kockarna/bartendrarna i hela världen :-)
Dödsdomen
Nu är det kört. Jag har korsat den ödesdigra gränsen. Jag har köpt en färsk krydda. Basilika. Den står på mitt köksbord och ger mig dåligt samvete (eftersom jag vet att den kommer att dö en plågsam död någon gång under de närmsta dagarna). Det är bara gamla människor som köper färska kryddor. Nu känner jag mig enormt gammal. Jag borde förmodligen börja pensionsspara, skaffa mig en rullator och en minimal plånbok med en massa växelmynt i. Dessutom borde jag skaffa mig en katt, börja knyppla och sticka min käpp i ögat på minst ett barn per dygn.
Om jag vore en chihuaha...
...så skulle jag bli galen. Man ser de där minihundarna bäras omkring på stan som nån slags accessoar som inte kan gå själv. Vilken förnedring. I vuxen ålder måste det ju kännas ganska märkligt att bli nedstoppad i en väska och bäras omkring på utan att ha något att säga till om. Å andra sidan, när man någon gång för ovanlighetens skull ser någon av dem på marken så är de så små att de får springa som galningar för att hinna med personen som går i andra änden av kopplet. Dessutom är de så små att om de börjar dra i kopplet och protestera så märks det knappt. Jag menar, hur mycket väger de? Ett hekto? Men ännu värre är ju när man ser de där hundarna iklädda märkliga skapelser som antagligen skall likna kläder. Fullkomligt vidrigt. Är det någon som frågar hundarna vad de tycker? Hade jag varit i en sits där någon tvingat mig att bära en rosa sparkdräkt hade jag lagt mig ner på marken och självdött av skam. Efter att som hämnd ha tuggat mig igenom hela det samlade lagret av skor och kläder, förstås. Yeah.
Morgonmusik
Den här låten har jag som alarmsignal på min mobil. Jag tillhör dem som absolut inte kan ha en låt som ringsignal, då skulle jag bli galen. Man måste förstå min hjärna för att begripa varför och tro mig, de gångarna vill ingen förirra sig in i. Men alarmsignal går bra så jag vaknar till den varje morgon. Ruskigt bra. Ruskigt.
För sent
Jag har överskridit lånetiden på stadsbiblioteket. Fan. Eftersom min hjärna är som ett såll när det gäller information så är det jättebra att de mailar när lånen håller på att gå ut så man kommer ihåg eländet (särskilt eftersom jag lånar tre böcker åt gången, lånar om dem under tre månader och ändå inte orkar/hinner läsa ut alla) men nu har mailen krånglat så jag har inte fått något mail och är därmed försenad. Vilket nederlag. Jag hatar att vara sen med saker. Nu är jag skyldig stadsbiblioteket den ödesdigra summan av 30 spänn. När jag med skamsen blick kommer för att lämna in mina sabla böcker så kommer den Elaka Bibliotekarien att ge mig en chockad blick, peka på mig med hela handen och skrika åt mig att lämna stan eftersom jag är en Sen Återlämnare. Övriga besökare kommer alla att upphöra med det de håller på med, titta på mig med ilskna blickar och knuffa mig mot utgången. Jag kommer att bli utstött, förföljd och aldrig mer våga sätta min fot på biblioteket. Jag kommer att brännmärkas, förföljas och mitt porträtt kommer att spikas upp bakom biblioteksdisken som ett avskräckande exempel. Fan.
Jag avskyr korkade människor...
...och med korkade så menar jag just det. Med tanke på att jag vid något tillfälle bland annat försökte äta frukost och borsta tänderna samtidigt (och dessutom tog det mig ungefär en minut att förstå varför mackan smakade mint och löddrade) så utgör jag själv kanske inte alltid den mognaste tomaten i kartongen (jag kommer för övrigt att neka till att ha sagt det om någon ställer mig till svars) men ibland så undrar man om folk har fler än en och en halv hjärncell. Exempel på situationer där jag irriterar mig på korkade människor:
1) När soprummet där man återvinner papper, glas och plast även är fullt av gamla barnvagnar, kylskåp, bananskal och bilbatterier. I drivor. Som man snavar över med risk för att bryta benen av sig. Det finns faktiskt skyltar som säger vad som skall slängas var. Kan ni läsa, era inkompetenta idioter? Va? Va? VA?
2) När man står i den lååånga kön till kassan och alla människor innan en blir lika förvånade över att de skall betala när de kommer fram till kassan och följaktligen börjar leta efter plånboken. När de äntligen hittat den upptäcker de ännu mer förvånat efter att ha räknat vartenda sabla småmynt att de inte har några pengar. Åååhhhhh.
3) När småbarnsföräldrar låter sina smådjävlar okontrollerat springa omkring, dregla ner saker, skrika i falsett, väsnas med leksaker och slå på allting som är löst (och sitter fast, för den delen). Jag är ett stort fan av ljudisolering. Och koppel.
4) När människor tar saker som inte är deras. Det kan hända att den där sabla saken bara kostade tio spänn men det var tio spänn som jag lagt ner tid på att arbeta ihop. Vad gjorde samma människor under den tiden? Pillade sig i naveln? Löste Rubiks kub? Kanske. Eller kanske inte.
5) Människor som skräpar ner på gatan. Har man burit med sig hela förpackningen av vad det nu var så kan man nog bära med sig den tomma diton till närmaste soppåse och inte slänga skärpet på gatan. Utan att drabbas av akut träningsvärk dagen efter.
6) Människor som inte håller med mig, tycker att jag har fel och i största allmänhet inte gör som jag vill. Fy.
Jag kommer...
...aldrig att dricka kaffe. Aldrig. Vidrig dryck som gör att tårna krullar sig av obehag. Usch. Cappuccino räknas inte, för övrigt.
Jag
Inspirerad av A så gjorde jag ett personlighetstest. Det är ju så mycket roligare att sitta och svara på en massa frågor än att jobba...det här blev iallafall resultatet:
Din personlighetstyp:
Allvarliga och lågmälda. Söker trygghet och ett lugnt liv. Ytterst noggranna, ansvarstagande och pålitliga. God koncentrationsförmåga. Ofta positiva till att upprätthålla existerande traditioner och institutioner. Arbetar hårt och är välorganiserade. Målinriktade. När de väl bestämt sig kommer de nästan alltid att framgångsrikt slutföra sina projekt.
Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Företagsledare, operativa chefer, administratörer, kamrerer, banktjänstemän, poliser, detektiver, domare, advokater, läkare, tandläkare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, revisorer, elektriker, matematiklärare, maskiningenjörer, stålarbetare, tekniker.
Det låter ju för jäkla party, det där. Matematiklärare, my ass...
Smarta saker sagda av mig
"Men vad fan, fyller du år redan? Fyllde inte du förra året?"
"Vänta lite, nu måste jag tänka innan jag pratar"
"Om jag fick vara vilken frukt jag ville skulle jag vara en honungsmelon"
"VI kommer om en stund. Vad sa du, har ni tårta? Då kommer vi med en gång"
"Det är en sammansvärjning. Mot vad? Det vet väl inte jag"
"Att äta är meningen med livet"
Förpackningar
Jag är besatt av förpackningar. Ja inte på nåt knasigt sätt, det är inte så att jag sover med kartonger i sängen eller bär med mig glasburkar på stan, men ändå. Om jag märker att en förpackning hemma håller på att bli tom, det kan vara schampo, russin, tvål eller vad som helst, så måste jag givetvis köpa en ny förpackning. När jag sedan kommer hem med den nya förpackningen så vill jag ju hellre öppna och använda den eftersom det är mycket lättare att få ut t ex tvål ur en full förpackning än att stå och svära och pilla i en som är i det närmaste tom men där det ligger lite tvål samlat i ett hörn (och den där tvålen ingick minsann i priset så den skall jävlar i mig användas). Detta betyder att jag givetvis inte kan slänga den gamla förpackningen innan jag har tömt den. Men jag orkar inte anstränga mig och pilla ur det sista heller. Till slut blir även den nyaste förpackningen nästan tom så jag måste köpa en ny...och så håller det på. I värsta fall har jag till slut 4-5 förpackningar av samma sak stående i någon månad tills jag får spader på mig själv och slänger eländet. Utan att orka utnyttja det sista som är kvar. Vilket nederlag. Usch.
Helg
Helgen spenderades i Göteborg. Detta orsakades av en överraskningsfest för en 30-åring (mycket trevligt) och bestod av en helkroppsvisitering (hm), smörgåstårta (gott), fri bar (extremt bra), några tävlingsförluster (fuck), en tävlingsvinst (vi var bäst och alla andra mycket dåliga människor...HAHA), en massa människor som jag inte hade träffat på evigheter (också mycket trevligt), en sväng på Universeum (mycket intellektuellt) och överskriden hastighetsgräns på motorväg (tjoho). I like :-)
Att Packa En Väska
I helgen skall jag ge mig ut på äventyr och följaktligen behöver jag packa en väska. Att packa en väska är alltid förknippat med ångest. Tänk om jag glömmer något viktigt? Helst skall man göra en lista över allt som skall tas med men skall jag vara ärlig har jag bara tålamod att göra en sådan om jag skall åka utomlands (pass och biljetter är jävligt jobbigt att vara utan när man väl står på flygplatsen), annars inbillar jag mig att jag klarar av att komma ihåg det mesta. Mitt knep är att gå igenom den tänkta resan i huvudet och steg för steg gå igenom vad jag behöver använda och därför också packa ned. Förutom alla måsten så måste man ju dessutom packa ned reservutrustning så att man är beredd på alla eventualiteter. Ifall något oförutsett inträffar så är det ju mycket bättre att vara beredd än att inte vara det.
Jag tar med mig utrustning i händelse av skyfall (paraply), köld (flera tröjor. Och ja, det kan hända även om det är 40 grader varmt ute. Man vet aldrig), om jag skulle ramla ned i en sjö/havet/en bassäng (handduk och flera ombyten. Jag kanske inte skall till något ställe med vatten. Men det kanske blir översvämning), blir överfallen av ett monster (pincett. För att sticka i ögat på monstret), blir strandsatt på en öde ö (tandborste, tandtråd och solglasögon), blir uttråkad (mobiltelefon), känner för att irritera folk (digitalkamera) alternativt blir inlåst i en skivbutik (plånbok med visakort). Har jag bara med mig nödvändig utrustning så känner jag mig lugn. Om man bortser från de femtielva gånger jag måste kontrollera väskan för att vara säker på att jag verkligen inte glömt någonting (flera dagar utan paraply vore en mardröm. Tänk om det skulle börja regna?). En del tycker att jag är knäpp eftersom jag tar med mig en massa grejer. Men när det börjar ösregna och vi blir överfallna av det stora sjöodjuret, vem är det då som står beredd med paraply och pincett? Just det. Moi.
Koncentrationssvårigheter
Om jag hade varit så rasande effektiv som jag önskar att jag var så hade jag skrivit färdigt mina tre artiklar vid det här laget. Nåja, jag har iallafall skrivit färdigt två ikväll så det är inte så illa. Eftersom det är helt omöjligt att bara sitta och skriva vid datorn utan någon som helst distraktion så är det klart att jag är tvungen att ha tv:n på i bakgrunden medan jag jobbar. Så, istället för att ha producerat den sista artikeln i rasande tempo har jag spenderat kvällen med att filosofera över följande frågor:
- Om nu människorna i en viss tv-serie har jobbat på ett labb i flera år, hur kommer det sig att allting är kliniskt rent och ser sprillans nytt ut hela tiden? Visst att saker och ting skall hållas rena men hur mycket pengar har de tillgång till egentligen? Tillräckligt för att föda ett mindre u-land?
- Varför säger människor på tv och film aldrig "hejdå" när de pratar i telefon? De lägger bara på i örat på den andre när de bestämt sig för att de pratat färdigt. Tydligen är det ok. Är det jag som är gammal? Är det ocoolt att säga hejdå? Jag som trodde att jag var ashäftig och så har jag missat en sån sak. Jäklar.
- Hur kan folk på tv alltid se ut som klippta ur nån slags annons när de vaknar på morgonen? Jag har rödsprängda ögon, håret åt alla håll och dregel i mungipan. Tydligen är det mig det är fel på.
- Varför kan laserstrålar på tv alltid synas i luften? I verkligheten syns de ju enbart när de faktiskt träffar ett föremål. Gäller fysikens lagar inte i tv?
- Om en av huvudpersonerna skadar sig som f-n och får brutna ben och blåmärken så är han eller hon fräsch som en nyponros i avsnittet veckan efter. Hur är det möjligt? Kan skador läka på en vecka?
Jag har fortfarande inte lyckats hitta några tillfredsställande svar. Jag får väl sova på saken.
Det är en sammansvärjning...
...i helgen var jag i Linköping och då var apelsinjuicen slut. I dag går jag in i mataffären hemma och vad ser jag? Juicen är slut. Vad är det här egentligen? Vart är världen på väg? Mot anarki, galenskap och laglöshet? Kan man inte lita på någon längre? Jag begär inte så mycket av min omgivning. Jag är egentligen en Blygsam Person. Förutom min ständiga dröm om att bli envåldshärskare över hela världen och ha tillgång till obegränsat med pengar så är det enda jag kräver obegränsad tillgång till apelsinjuice. Men inte ens det lilla kan man få. Jag funderar nu på om jag i ytterligare någon timme skall hänge mig åt total bitterhet eller möjligen gå och lägga mig så att jag snabbare kan vakna upp till en ny dag då matbutiken (förhoppningsvis) fått en ny varuleverans så jag får möjlighet att stilla mitt begär. Hmpf.
Jag erkänner...
...motvilligt att ett visst ställe i Linköping har den godaste glassen. Fasen också.
Prioriteringar
Det här var ju fantastiskt smart. Min väckarklocka kommer att ringa om ungefär tre timmar. Jag kommer att få bända mig själv loss med kofot alternativt lyfta mig själv i håret för att överhuvudtaget komma upp ur sängen. Tydligen har jag utvecklat något slags inre motstånd mot att göra det som verkligen behövs göras och istället gör jag en massa andra saker som lika gärna kunde ha väntat en vecka. För det är ju mer intressant att surfa eller ställa mig framför fläkten istället för att göra mer akuta saker. Nu skall jag ställa mig och stryka för det är ju verkligen något jag inte kunde ha gjort tidigare idag. Ååååhhhhh.