Katta

Kameror är märkliga saker. Uppenbarligen besitter de någon inneboende kraft som framkallar de konstigaste miner hos folk (mig). Jag föredrar att leva i tron att jag iallafall oftast ser någorlunda normal ut. Mellan de olika ansiktsuttryck man har kan det väl hända att man ser märklig ut men vanligtvis går det så snabbt att ingen hinner märka det. Det märkliga med kameror är att de alltid råkar fånga det där halvmärkliga ansiktsuttrycket på bild. Detta resulterar i att man ser ut som en rödögd och psykotisk utomjordng. Charmigt. Eftersom det alltid är de ansiktsuttrycken som fastnar på bild så kan man (jag) utgå ifrån att människor som enbart sett mig på bild antar att jag alltid är trött, går på droger och dessutom är galen. Problemet är ju att jag vägrar vika undan för kamerornas makt, det vore ju att ge upp. Ge upp skall man aldrig göra, det är helt otänkbart. Dessutom så måste jag ju stå för den jag är. Ser jag så där knäpp ut så måste jag ju stå för det. Därför är det bara att bita ihop och intala sig att jag jag gör en god gärning genom att jag får alla andra på kortet att se ut som avslappande fotomodeller bredvid den galna, rödögda, psykotiska, krulliga saken.  

Jag måste säga att det här var utmärkta förutsättningar för helgens fest..och så blev den ju riktigt bra också :-)


Jag fick för övrigt en ny kompis i helgen...hade tankar på att smuggla med henne hem i fickan men då hade väl ägarna kanske inte blivit helt glada...