Katta

För några år sedan tränade jag på ett annat gym än det jag kör på nu. En gång i veckan körde jag ett grymt bra spinningpass som var 75 minuter långt och där tränaren körde rockmusik rätt igenom. Han avslutade alltid passet med att köra en Rammsteinlåt på högsta volym medan han gick runt bland cyklarna och ställde sig framför oss för att skrika oss rakt i ansiktet att vi skulle ta i. Det var helt suveränt. Till min stora sorg så skulle han av någon anledning sluta, men han meddelade att efterträdaren skulle vara en kille som brukade tävla i triathlon och som skulle köra stenhårt med oss. Det tyckte jag lät hur bra som helst, man går ju till gymmet för att träna. Ta det lugnt kan man göra någon annanstans. Föreställ er min ångest när det kommer in en kille som knappt hördes ens när han hade mikrofonen på sig...för att sedan dra igång ett potpurri av alla låtar jag någonsin har hatat i hela mitt liv.

Det var "It´s raining men" (gud jag hatar den låten...hatar, hatar, hatar), det var Lena Philipsson, Herreys(!), Håkan Hellström (låt mig dö nu), alla schlagerlåtar som någonsin har spelats in, Carola...You name it. Efter tio minuter var jag beredd att gå (springa) ut men jag stannade eftersom jag utgick ifrån att det inte kunde bli värre (det blev det) och eftersom jag avskyr att ge upp (ibland vet jag uppenbarligen inte mitt eget bästa). Det var hur som helst vedervärdiga 75 minuter. Tänkte efter passet ge honom lite feedback (dvs säga att han sög men på ett snällt sätt) men före mig hann två kvinnor i 60-årsåldern som sade till honom att de tyckte musiken var SÅ bra jämfört med tidigare "för förut hade det bara varit sådan där hemsk rockmusik". Då vände jag på klacken och gick ut för att aldrig komma tillbaka. Körde för övrigt ett spinningpass idag också men då körde tränaren bland annat den här låten. Sånt kör man när man vill motivera folk. Så skall det låta. Glöm bara inte att skruva upp volymen först.