Katta

I går var det middag med A. Om man bortser från några mindre missöden med krossade glas och en incident med en servett som höll på att bränna ned hela lägenheten så avlöpte kvällen relativt lugnt :-)

Jag blir så jävla irriterad. Det enda jag vill är att handla lite matingredienser och vad händer? Just det jag vill ha är slut men kommer i morgon. I morgon? Vaddå "i morgon"??? Jag vill ha det I DAG. Jag vill fan inte vänta till i morgon. Det innebär att jag måste gå till ytterligare en mataffär för att se om de har det jag skall ha. Tänk om de inte har det där då? Då måste jag gå till ytterligare en affär. Helt plötsligt har jag spenderat en oacceptabelt stor del av min kväll med att springa i mataffärer. Allt för att de inte ser till att ha saker hemma. Man kan ju bli galen för mindre. Vad jag skall ha? Salladslök. Vanlig jävla salladslök. Jag vet knappt hur den ser ut men hur svårt kan det vara. Give it to me, liksom. NU, tack. Grrr. 

...tittar jag på mitt skrivbord på jobbet och tänker att nu, nu får det fan vara nog. Jag skall skärpa till mig, slänga allt onödigt och sortera in alla viktiga papper i såna där prydliga pärmar med register som alla normala människor verkar ha. Jag skall sluta skriva ner viktiga saker på närmsta pappersbit jag får tag i och inte använda mig av tre olika block parallellt. Jag skall inte vika upp blocket planlöst när jag skriva ner något och jag skall inte stoppa in viktiga lappar i kalendern alternativt under tangentbordet alternativt någonstans i något av mina tre skrivblock. Jag skall använda mappar och pärmar, jag skall märka upp saker, använda mig av register, sortera in min mail i mappar som är lätta att hitta i, jag skall ta dit en krukväxt som jag skall vattna varje vecka så den blir grön och yvig, jag skall torka av skrivbordet minst en gång i veckan, jag skall skaffa ett pennställ som jag prydligt skall ställa alla pennor i, jag skall använda postitlappar med bra klister så de inte ramlar i väg överallt och jag skall använda mig av gem och etiketter. Allt med början nästa vecka. Tidigast. Innan dess har jag roligare saker att ägna mig åt. Typ vika pappersflygplan.

Jag lånar med jämna mellanrum böcker på biblioteket med den goda intentionen att faktiskt hinna läsa ut dem innan de måste tillbaka igen. Av någon anledning är allting annat roligare att göra än det man borde göra så det går sådär, men jag har åtminstone lyckats ta mig igenom några sidor på den första boken av två. Kom på häromdagen att de antagligen skulle tillbaka till biblioteket igen så fantastiskt nog gick jag in på hemsidan och lyckades låna om dem innan tiden gick ut (samma dag faktiskt, men det räknas!). Från och med nu skall jag ha koll. Jag skall aldrig mer böta en krona till det där sabla stället igen. Mina pengar får ni aldrig, evil bibliotekspolis! Aldrig! ALDRIG!!! MOAHAHA!

Efter jobbet i dag var jag så hungrig att jag höll på att dö. Verkligen. Det enda sättet att försöka råda bot på lidandet (hade ingen mat tillgänglig, annars hade ju det varit det enklaste sättet) var att ägna sig åt matporr. Det vill säga att prata om mat. Hur den luktar, smakar och ser ut. I bussen från jobbet diskuterade vi kokt ägg med kaviar, äggsmörgås, makrill med potatis, lingonsylt och stuvad spenat samt friterad bläckfisk. På tåget hem diskuterade jag med medresenär nummer två först oskyldiga saker som resor och andra intressen men snart kunde vi inte hålla oss längre utan började prata om mat. Kokta ägg med kaviar (ja det var jag igen, jag erkänner, jag är maniskt besatt av hårdkokt ägg med kaviar vilket jag misstänker är ett sjukt, sjukt beteende) och lösgodis. Choklad, lakrits, kola och vingummi. Ooooh. Det kändes som om jag ville länsa hela kylskåpet när jag kom hem. Nu sitter jag här och är så mätt att jag knappt kan röra mig. Men även tillfredsställd.

För ett tag sedan fick jag en orkidé av min mamma. Häromdagen läste jag på den där pedagogiska lilla lappen som alltid finns med blomman, nedstucken i jorden. Där stod det: "Intended for decorative purposes, not for consumption". What?!?

Jag är en total godisjunkie. Jag erkänner, jag älskar socker. Det här har min omgivning (föga förvånande) snappat upp och som en följd av detta så ser de också till att utfodra mig med detta regelbundet :-) De senaste veckorna har jag på jobbet fått semla, tårta, hembakad lussekatt, diverse godis och kakor. Det kan kanske ha något att göra med att jag är på bättre humör när jag har godis i närheten...hehe :-)

...för elektroniska apparater som låter. Det är sant, jag erkänner. Alltså inte ALLA elektroniska apparater som låter, men en del låter bara...fel. Min dator funkar bra (nej det var en ren jävla lögn, den funkar okej, inte mer) men ibland så låser den sig totalt och det lilla mysiga surret man hör stiger plötsligt till ett vansinnigt vinande som konstant ökar i hastighet. Det blir värre och värre och det låter helt allvarligt som om hela skiten skall explodera när som helst. Ett annat exempel är tvättmaskinen. När man startat igång maskinen så står den där och sörplar vatten lite försiktigt innan det blir helt tyst och sedan börjar den arbeta, ljudnivån stiger och stiger och till slut står den och illtjuter samtidigt som den skakar så mycket att den ser ut att lossna från golvet. I bägge dessa fall är jag övertygad om att maskinerna kommer att gå sönder och att jag skall träffas av en tung alternativt vass bit som på ett ögonblick kommer att ta livet av mig. Jag kan tänka mig tidningsrubrikerna. "29-åring dog, överfallen av tvättmaskin". Kul död, liksom. Jag tror jag skall investera i en rustning.

Jag undrar vad folk gjorde innan Internet fanns? Jag började använda nätet i stor skala i samma veva som jag började plugga på universitetet, plötsligt fick man en studentmail som skulle kollas, föreläsningsmaterial skulle distribueras, research skulle göras...äh, vem försöker jag lura. Vi chattade på icq och laddade ner musik. Big time. Men hur fasen överlevde man innan dess? Jag fattar verkligen inte. Skickade man vanlig post? Ringde man varandra? Hur fick man saker gjorda? Nu är jag fullkomligt nätberoende. Jag jobbar, bokar biljetter, letar tågtider, spelar spel, läser mail, läser tidningar, håller kontakt med kompisar...med andra ord så är jag fast. Jag gör allt. Undrar vad som skulle hända om Internet skulle sluta fungera? Jo, då skulle man bli tvungen att faktiskt träffa och umgås med andra människor i verkligheten. Fy fan.

En positiv sak med att gå upp åtta på morgonen och gå direkt till gymmet är att man slipper trängas med alla horder av människor som avgett ett nyårslöfte som innebär att de skall träna mer. Det vill säga de intar gymmet tränar som idioter i 1-3 veckor för att sedan tröttna och sedan ser man dem aldrig igen. Förrän nästa januari, försås. Ytterligare en sak som är positiv är att man får en bra start på dagen, man blir jättepigg. Dessutom känner man sig grymt duktig. Vidare så blir man stark och får en grym kondis. Mot alla dessa fördelar finns bara en enda nackdel. Den är å andra sidan enorm. Det är morgontröttheten. Man är inte jättemotiverad att hoppa upp ur sängen åtta på morgnen för att ta på sig träningskläderna och gå till gymmet i kyla och snöslask. Blä. Men å andra sidan är det bäst för min omgivning att jag gör det för annars gör rastlösheten att jag förvandlas till en Väldigt Otrevlig Människa. Så det är bara att börja fundera på vad jag skall sysselsätta mig med på gymmet i orgon. Hej hopp.

Jag måste vara världens sämsta på att koncentrera mig. Åtminstone känns det så just nu. Missförstå mig inte. Gäller det något viktigt så stänger jag ute alla irriterande övriga intryck och bara kör, men nu är det tvärstopp. Fick idag hem två artiklar från mitt extrajobb. Fick jag bara tummen ur och verkligen tokfokuserade så skulle jag bli helt klar på uppskattningsvis två timmar. Frågan är därför varför jag inte ser till att genast skriva artiklarna och därmed bli klar med en gång. Nej då. Först måste jag äta, kolla om det finns något bra program på tv (det gör det aldrig, för övrigt), välja ut en cd-skiva som jag känner för att lyssna på, surfa runt på de internetsidor jag brukar besöka, när jag besökt sista sidan i ordningen måste jag dessutom börja om igen ifall någon fått för sig att uppdatera under tiden jag läst de andra sidorna, hämta och dricka lite apelsinjuice, läsa posten, leta efter saker jag inbillar mig att jag behöver just nu, surfa in på gymmets hemsida för att se om det finns några pass som jag kan tänkas hinna gå på, läsa horoskop, städa datorns skrivbord, leta musikvideos på youtube, etc. När jag är färdig med allting som jag har gjort "i förberedande syfte" så är klockan runt ett på natten och jag inser att det knappast är någon idé att sätta sig och börja arbeta. Därför stänger jag av datorn, går och lägger mig och i morgon händer exakt samma sak. Det slutar med att jag någon vecka senare sitter vaken till två-halv tre och ilsket jobbar med mina artiklar eftersom jag förbjudit mig själv att gå och sova innan de är klara. Varenda vecka. Sjukt är vad det är. Nu är klockan halv ett så jag antar att det smartaste vore att åtminstone skriva litegrann innan jag går och lägger mig. Men jag borde nog ta en sväng i lägenheten först för att se om det finns något som akut måste genomföras innan jag går och lägger mig. Jepp. Så får det bli.

Jag har precis varit iväg och spelat badminton. Det var en massa småungar där. Det tycker jag inte om på grund av att
a) jag är rädd för att trampa på dem så de ramlar omkull och börjar skrika varpå alla vuxna personer i närheten tittar ilsket på mig och tror att jag är en yxmördare.
b) jag är rädd för att ungarna (som antagligen tar lektioner tre gånger i veckan) med största sannolikhet är bättre än mig och ställer sig och hånskrattar så fort jag börjar spela.

Jag älskar godis. Jag ville bara säga det. Chips, nötter och liknande är väl ok, men smågodis är viktigare än livet självt. Skulle jag sättas i elektriska stolen och tvingas välja min sista måltid så skulle jag smälla i mig taco och sedan en enorm mängd lösgodis. Jag säger bara vingummi. Ooooh.

På jobbet i dag så fick vi gratis influensaspruta. Det är ju väldigt bra om man inte vill bli sjuk. Jag har dock aldrig haft influensa i hela mitt liv och avser att fortsätta så så jag tog ingen spruta. Nu blir jag väl förstås dödssjuk inom en vecka men det är smällar man får ta. Kollegan vågade också vägra spruta. Dessutom sade han helt spontant att om han blev sjuk i influensa från och med nu fram till och med sista mars så skulle han bli min personliga slav under en månad. Utmärkt. Nu måste jag bara komma på ett sätt att infektera honom med sjukdomen. Hm.

Nu är det ta mig fan dags igen. Stressade in på en av stans gallerior i morse, men när jag kom innanför entrén så nästan tvästannade jag i ren fasa. Mitt framför dörrarna har någon slängt upp en vidrig skapelse som räknade ned till Melodifestivalen. Eller om det var något melodifestivalaktigt, jag fattade inte riktigt. Det kan ha varit den stora finalen eller nån deltävling som tydligen skall förpesta stan under några timmar. Det framgick inte och jag var inte så intresserad att jag försökte ta reda på informationen heller. I vilket fall som helst så var det vidrigt. Det var en enorm blå sak som påminde om triumfbågen och en jättelik klocka som räknade ned mot 48 dagar. 48. Dagar. Det är precis hur lång tid som helst. Nu är hela våren förstörd. Det räcker inte med att skiten går på tv, nehej då. Det skall göras reklam, tryckas upp souvenirprylar, det skall hållas intervjuer, "artisterna" (HAHA) i fråga skall vara med i varenda sabla program som finns på tv, det hålls delfinaler, andra chansen-program, finaler (för det räcker fan inte med EN, nej det skall vara TVÅ stora jävla tävlingar), försnack, eftersnack, folk pratar om det på jobbet, låtarna spelas på radio...herregud. Jag är i helvetet. Finns det möjlighet att gå i ide och dyka upp igen runt juni någon gång när hela eländet är överstökat?

...vilket innebär att jag kan:
- snooza i evigheters evigheter
- äta godis till frukost
- strunta i att städa
- använda golvet som lagringsutrymme
- gå ut i minusgrader utan mössa
- vara uppe hur sent jag vill
- vara ute på kvällarna så sent jag vill

...men det innebär också att jag måste:
- betala mina egna räkningar
- tvätta min egen tvätt
- handla och laga min egen mat

Blä.

Jag är utsatt för ett övertalningsförsök på jobbet. Tydligen vill vissa personer höra mig sjunga. Jag vet inte varför. Jag försöker få dem att förstå att min sångröst är ungefär lika vacker att lyssna på som att höra naglar dras längs med en griffeltavla. En stor griffeltavla. Dessutom försöker jag spela på min tamburin (födelsedagspresent, bild kommer vid senare tillfälle) för att distrahera dem, men de ger inte upp. Jag skulle kunna känna mig smickrad över att de tycker att jag har en vacker röst som de gärna vill höra sjunga några strofer. Tyvärr så misstänker jag att så inte är fallet. Jag misstänker att de gömmer en inspelningsmanick som de drar fram så fort jag tar en ton. Sedan kommer de att spela upp min griffeltavlesliknande röst om och om igen. Men det kommer ju aldrig att hända. Jag har större självbevarelsedrift än så. Ha!

Jag upplever just nu ett riktigt trauma. Jag gnager på pennan, aggressionerna flödar och helst vill jag bara förstöra något. Jag sitter i en telefonkö med någon slags automatstyrd röst. Jag kan tänka mig att det var ett riktigt genidrag från de som kom på hela konceptet, att en dator fixar uppdelningen av de olika köerna istället för att man måste knappa sig fram (för det är ju mycket smidigare att bli arg på en fånig röst istället för på knapparna på telefonen). Problemet är ju bara att datorn är jävligt korkad. Hur mycket hjälp och vägledning från man från en maskin som innehåller massor med elektroniska komponenter men inte en enda hjärncell? Konversationen nyss lät ungefär så här:
"Vad gäller ditt ärende?"
"Bredband"
"Förlåt, jag uppfattade inte. Vad gäller ditt ärende?"
"B-r-e-d-b-a-n-d"
"Förlåt, jag uppfattade fortfarande inte. Vad gäller ditt ärende?"
"BREDBAND"
"Förlåt, jag..."
"/%(#¤"%&="#%)#"%(#"& "*KLICK*

Jag var hos frisören i dag. Det är något av det värsta jag vet. Antingen klipper de för mycket (så man ser ut som en riktig mupp i håret) eller så klipper de för litet (så att håret är lika trassligt efteråt som när man kom dit). Dessutom förstår de inte riktigt vad man säger. De brukar fråga om jag har mittbena och jag säger nej. Vad gör de då? Mittbena. Förstås. Det resulterar i att jag sjunker längre och längre ner i stolen (för jag vågar inte säga ifrån. Vem vill säga emot en person som står bredvid en med en vass sax strax bredvid halsen) för att i det närmaste springa hemåt med nedåtvänd blick och sedan kasta mig in i duschen och tvätta håret så jag kan se normal ut igen. Ser de inte hur man ser ut när man kommer in? Borde inte det fungera som ledtråd för hur man vill se ut när man går ut därifrån igen? Dessutom är de helt besatta av att kleta i saker i håret. Jag hatar att ha produkter i håret, det är det värsta jag vet. Konversationen brukar låta så här:
"Vill du att jag skall ta i något i håret?"
"Nej tack"
"Lite gelé kanske?"
"Nej tack"
"Lite spray då?"
"NEJ TACK"
"Men kanske lite droppar? (nåt jävla frisörklet som de har i för att få folk att känna sig som idioter för att de misshandlar sitt hår och inte använder sig av dessa fantastiska droppar jämt. De brukar kosta 500 spänn för en minimal flaska. Eller nåt i den stilen.)
"NEJ TACK jag vill INTE ha NÅGONTING"
"Nehej..." (varpå frisören ser undrande ut, ger ifrån sig ett litet nervöst skratt och flackar med blicken. Antagligen för att personen i fråga inte är van att bli emotsagd. Har man ett yrke där man står och viftar med vassa föremål bredvid fölks ansikten så är man väl van vid att få sin vilja fram, kan jag tänka mig.). Vad handlar det om egentligen? Kan de lämna mig ifred och sluta försöka övertala mig att använda deras /%(#"&%"/# skräp...jag har aldrig gått ut i från en frisör och varit nöjd, det närmaste nöjd jag har kommit är att jag kunde möta folks blickar på stan när jag gick hem efteråt. När jag kommer hem vill jag helst dra ett täcke över huvudet och stanna där i en vecka så håret hinner växa ut och jag ser relativt normal ut igen. Men jag överlevde den här gången, nu kan jag leva utan fruktan i ytterligare fem veckor innan det är dags för nästa pärs. Yeah.

Jag hatar datorer. De är tråkiga. Och sega. Och dumma. Och så bråkar de. Just nu håller jag på att leka arga leken med idiotdatorn jag sitter vid. Tyvärr har den större ögon än mig. Och dessutom har den tre ögon (skärmar) så det ser ut som om jag håller på att förlora. Damn.

Mitt gymkort är borta. Det har en streckkod och när man kommer in på gymmet skall man dra det framför en sån där kortläsare som blippar till och därmed försäkrar att man har rätt att vara där inne och inte är en Fripassagerare. Nu är det borta vilket innebär att jag varje gång jag går in på gymmet undviker att möta blicken hos dem i receptionen och snabbt skyndar förbi kortläsaren med bortvänd blick. Det har hittills inte varit något problem eftersom jag mer eller mindre bor där och hela personalen känner igen mig. Problemet är att det ibland dyker upp ny personal som inte vet vem jag är och därför med allra största sannolikhet ifrågasätter min rättighet att vara där utan gymkort. De kommer att utöva påtryckningar på övrig personal tills den dag då allting brakar samman, de kommer i samlad tropp att möta mig i dörren och vägra mig inträde utan gymkortet. Jag kommer att få ta mitt pick och pack och vandra hem igen utan att (oh, hemska tanke) träna. Fan också. Dessutom VET jag att det jävla kortet ligger här hemma någonstans och skrattar åt mig. Jag har letat precis överallt (utom, förstås, där det i själva verket befinner sig) och jag vet att det ligger någonstans, med största sannolikhet någonstans där jag redan letat. Men jag kommer att hitta dig så småningom. Moahaha.

Det här är fan inte sant. För någon dag sedan krånglade datorn (även om den har skött sig sedan dess...men det är väl bara lugnet före stormen...) och nu har stereon fått hicka också. Den ena högtalaren har dött. Det har hänt förut och jag har behandlat den likadant som jag gjort de andra gångerna jag har fått den att fungera igen (med våld, förstås) men den vill inte. Den är stendöd. Hur kul är det att lyssna på musik i en högtalare egentligen? Inte så kul. Dessutom, om man nu skall räkna upp exempel, så har jag en telefon som tycker det är en bra idé att starta om sig själv med jämna mellanrum, gärna mitt i samtal. Dessutom krånglar den och har alltid svårt att hitta nya låtar när man har laddat över dem. Vad är det här? Är det en sammansvärjning? Har jag någon slags aura som slår ut elektroniska apparater? Vad? Vad? VAD?

Jag har den senaste veckan köpt 15 stycken cd-skivor. Nu får det vara nog. Jag belägger härmed officiellt mig själv med köpförbud. Inte en enda cd-skiva till. På åtminstone en månad. Hm. Tre veckor. Två veckor. Får jag ett bud? En vecka? Taget. Med tveksamhet.

Jag har precis varit och handlat en massa mat tillsammans med föräldrarna. För en gångs skull har man tillgång till bil och då är det bara att ösa på med varor i jätteförpackningar och dubbelt av allting så att man klarar sig de närmsta månaderna (för det är inte överdrivet roligt att handla mat och kan man skjuta upp eländet ett tag framåt i tiden så är jag glad för det). Väl hemkommen så börjar den verkliga utmaningen och det är att knöla in allting i kylskåp och diverse hyllor. Jag har ett skåp i köket som är fullt av torrvaror. När jag flyttade in i min lägenhet för tre år sedan så slängde jag in saker huller om buller och lovade mig själv att jag snart skulle se till att strukturera upp det snyggt så att det skulle se så där fint och rent ut som det alltid gör hos folk på tv (även om de som visar upp sina kök på tv vet om att tv skall komma och därför städar sina jävla skåp en vecka i förväg). Nu har det gått över tre år och jag har inte strukurerat upp skåpet ett dugg, öppnar jag det så är det alltid någonting som ramlar ut på grund av att det står och balanserar på ett hörn, lutat mot den stängda dörren. Jag vet inte riktigt vad min ovilja att städa beror på. Kanske på grund av att jag är för lat. Kanske på grund av att jag har roligare saker att göra än att stå och städa ett sabla köksskåp. Kanske för att jag tydligen trots allt trivs ganska bra med kaos.

Jag hatar min dator. Och jag älskar den. Jag vill vara mycket tydlig, jag klarar mig inte utan den (hur skall man annars ha kontakt med yttervärlden) men jag hatar den för att den är så jävla tokseg. Jag antar att jag och min dator har ett slags hat-kärleksförhållande. Vi kan inte leva utan varandra men samtidigt driver vi varandra till totalt vansinne. Jag måste ha min dator för att kunna jobba, hålla kontakt med folk, läsa tidningen, osv. Blahablaha. Samtidigt är jag så jävla förbannad för att den är den segaste tekniska prylen som någonsin tillverkats. Den tar väl ungefär tio minuter på sig att starta upp och under tiden överväger jag att slänga ut den från fönstret alternativt slå sönder den med hammare.  När den väl startat så vägrar den att sluta jobba utan utan står och skrapar i ytterligare någon minut, bara för att statuera exempel. Den jäveln. Använder man dessutom flera program samtidigt så låser den sig och står och funderar på vad den skall göra i flera minuter. Det är OCEANER av tid i datorvärlden.

I morse hände dessutom någonting. Jag startade datorn i vanlig ordning, men istället för att visa en betryggande blå ruta i stil med "Välkommen till Windows din blåsta Microsoftjunkie wooohooo" så blev rutan ljusblå och en massa felmeddelanden började rulla. Fan. Felmeddelanden av typen "filen xcvfffrght436789ggrfth kunde inte återställas i området hggrtyurty564739683kkkljjufgt". Vad fan är det för felmeddelande. Vem kom på det? Jävla idiot. Skall inte felmeddelanden vara designade för att

1) underrätta användaren om vad felet är?
2) hjälpa till med att hitta åtgärder?

Tydligen inte. Jag stod handfallen framför datorn med den ljusblåa skärmen och såg felmeddelande efter felmeddelande dyka upp med blixtens hastighet. Rätt som det var så slutade felmeddelandena att rulla fram och någonting räkande upp mot hundra. Det framgick aldrig vad det var, antingen innebar det att datorn skulle självläka sig när den kom till 100 eller att den skulle explodera då. Det var vilket som. Jag funderade på att ringa någon expert men insåg att jag inte skulle få tag på någon innan räkneverket hade nått 100 så jag var beredd att offra livhanken för min dator. Det ni. Som tur var så var datorn på bra humör så när den hade räknat upp till 100 så fungerade den mirakulöst igen. Puh. Men allvarligt talat. När jag får reda på vem det är som konstruerat de där jävla felmeddelandena så blir min hämnd gruvlig. Jag skall säga till din mamma så att du blir av med veckopengen, snorunge.

...för ett tag sedan (på en tågstation, var annars) så sprang jag på en pappa och hans unge som hette Anakin. Anakin måste väl vara världens coolaste namn. Ville bara säga det.