Frisörfobi

Jag var hos frisören i dag. Det är något av det värsta jag vet. Antingen klipper de för mycket (så man ser ut som en riktig mupp i håret) eller så klipper de för litet (så att håret är lika trassligt efteråt som när man kom dit). Dessutom förstår de inte riktigt vad man säger. De brukar fråga om jag har mittbena och jag säger nej. Vad gör de då? Mittbena. Förstås. Det resulterar i att jag sjunker längre och längre ner i stolen (för jag vågar inte säga ifrån. Vem vill säga emot en person som står bredvid en med en vass sax strax bredvid halsen) för att i det närmaste springa hemåt med nedåtvänd blick och sedan kasta mig in i duschen och tvätta håret så jag kan se normal ut igen. Ser de inte hur man ser ut när man kommer in? Borde inte det fungera som ledtråd för hur man vill se ut när man går ut därifrån igen? Dessutom är de helt besatta av att kleta i saker i håret. Jag hatar att ha produkter i håret, det är det värsta jag vet. Konversationen brukar låta så här:
"Vill du att jag skall ta i något i håret?"
"Nej tack"
"Lite gelé kanske?"
"Nej tack"
"Lite spray då?"
"NEJ TACK"
"Men kanske lite droppar? (nåt jävla frisörklet som de har i för att få folk att känna sig som idioter för att de misshandlar sitt hår och inte använder sig av dessa fantastiska droppar jämt. De brukar kosta 500 spänn för en minimal flaska. Eller nåt i den stilen.)
"NEJ TACK jag vill INTE ha NÅGONTING"
"Nehej..." (varpå frisören ser undrande ut, ger ifrån sig ett litet nervöst skratt och flackar med blicken. Antagligen för att personen i fråga inte är van att bli emotsagd. Har man ett yrke där man står och viftar med vassa föremål bredvid fölks ansikten så är man väl van vid att få sin vilja fram, kan jag tänka mig.). Vad handlar det om egentligen? Kan de lämna mig ifred och sluta försöka övertala mig att använda deras /%(#"&%"/# skräp...jag har aldrig gått ut i från en frisör och varit nöjd, det närmaste nöjd jag har kommit är att jag kunde möta folks blickar på stan när jag gick hem efteråt. När jag kommer hem vill jag helst dra ett täcke över huvudet och stanna där i en vecka så håret hinner växa ut och jag ser relativt normal ut igen. Men jag överlevde den här gången, nu kan jag leva utan fruktan i ytterligare fem veckor innan det är dags för nästa pärs. Yeah.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback