Katta

Jag tränar för att jag inte tycker om att inte träna, skulle man kunna säga. Jag gillar inte att vara otränad, vara svag och ha dålig kondis. Jag vill orka massor och vara stark. Dessutom är träningen en mental avkoppling. Många tjatar om yoga och säger att om man tycker att man blir rastlös av yoga så är man verkligen i behov av att utöva det. Kära yogafanatiker, försök med någon annan. Jag har testat lite och tyckte att det var skittråkigt. Däremot finns det ingenting som går upp emot ett riktigt jobbigt cykelpass där man kan låta tankarna vandra som man vill. Eller trycka bort tankarna och totalt fokusera på att räkna intervaller istället. Jag tycker det är roligt att träna, jag blir alltid lite, lite lyckligare när jag har tränat. Dessutom har jag blivit ännu mer motiverad nu när jag har blivit mamma. När bebisen väl har kommit så får man ligga i för att kroppen skall orka igen. Dessutom är det inte jättelätt att bära omkring på en bebis, framför allt inte eftersom hon bara blir tyngre och tyngre. Därför har jag fokoserat stenhårt på styrketräningen för att bli stark i mage, rygg, axlar och armar...just för att orka och slippa ha ont. Jag hörde någonstans att många mammor får ont och blir snedbelastade i ryggen på grund av alla lyft. Jag har inte känt av någonting sedan jag körde igång på allvar med styrketräningen igen. Så det är för både min skull och för lilla O:s skull som jag tränar. Vilken bebis vill inte bli hissad femtielva gånger i luften av en mamma som faktiskt orkar? :D