Katta

Barn väcker oerhört mycket känslor. Hos föräldrar. Andra föräldrar. Jag undviker alla de där vanliga sajterna om föräldraskap eftersom jag inte orkar ta mig igenom alla mer eller mindre korkade inlägg som dyker upp där. Dock har jag ett knippe bloggar som jag läser regelbundet och flera av de som skriver bloggarna är (händelsevis, det är inte därför jag läser dem) föräldrar och har blivit det under det senaste året. Följaktligen blir det ett och annat inlägg om deras barn. Och herregud vad mycket åsikter det dyker upp i ämnet. Rasande diskussioner uppstår om vilka kläder barn skall ha på sig, vilka leksaker de skall få ha, hur långa dagar de skall gå på dagis, när de skall börja på dagis...ämnena är hur många som helst. Det räcker inte att någon säger "så här gör vi" utan att en annan mamma (oftast, faktiskt, papporna lyser med sin frånvaro) rasande skriver att de som gör på det viset är sååå dåliga föräldrar och då tänker man minsann inte på barnens bästa utan bara på sig själv och blahablahablaha. Helt otroligt. Begriper inte hur människor kan vara så otroligt engagerade i andras barn andras liv. Så länge inte ett barn mår uppenbart dåligt så utgår man väl ifrån att föräldrarna gör det bästa för barnet och hela familjen? Visst kan man ha åsikter om saker och ting (jag hatar små rosa fåniga saker på tjejbebisar men det innebär inte att jag ger mig in i rasande diskussioner med mammor som klär sina bebisar som små barbiedockor. Det innebär att jag själv inte klär lilla O i de kläderna) men att hålla på och ha en massa åsikter för att medvetet göra andra föräldrar ledsna och osäkra...fy, vad fult. Sådana idioter borde skämmas. Synd bara att en del föräldrar är så osäkra att de tar åt sig och ändrar på sig för att de tror att det någon annan säger stämmer bättre än det de själva tycker. Mycket synd.