Katta

I lördags hade vi dop så sedan dess har jag ansträngt mig hårt för att äta upp all mat som blev över (märkligt hur man alltid är rädd för att det skall bli för lite mat så man beställer för mycket och sedan sitter man där med rester nog att mätta en mindre by). Till frukost blev det äpplejuice och tre knäckebröd med ost och gurka. Lunch blev rostbiff, kalkon, potatissallad, ananasskivor, syltlök och paprika. Samt tropisk juice och äpplejuice. Middag blev ett hopplock av det som fanns kvar i kylen. Dvs kalkon, syltlök, köttbullar och lingonsylt. Och tropisk juice samt äpplejuice. Skum blandning men det var mat. Förutom dessa har jag satt i mig några digestivekex med mögelost. Försöker febrilt äta upp ost som säkert väger (eller nåja, vägde i söndags morse, kanske) ett kilo. Ett tufft jobb men någon måste göra det. Har några meloner i kylen som skall påbörjas i morgon. Banzai.

Är att må bra. Punkt. Vad som får en att må bra varierar förstås från person till person, men vad som får MIG att må bra är flera saker. Självklart min familj, men sedan kommer förstås att träna regelbundet, äta (relativt) hälsosam mat, ha ett jobb som jag trivs med, umgås med människor som får mig att må bra, att blicka framåt istället för bakåt, att lägga maximlat med tid på saker jag tycker är roliga och minimalt med tid på saker jag tycker är mindre roliga, att hela tiden utvecklas och lära mig nya saker, att säga vad jag tycker och vara mig själv. Det får mig att må bra. Vad får DIG att må bra???

Jag har två femtioöringar i min plånbok. Jag förbannar mig själv för jag vet att jag måste bli av med dem. Om fyra dagar är de helt odugliga och jag måste sätta sprätt på dem tills dess. Jag skulle kunna gå till banken och sätta in dem, men även mitt snåla förnuft säger att så i bankkön för att sätta in en (!) spänn är slöseri med tid. Jag skulle kunna ge bort dem till välgörande ändamål men plötsligt är alla insamlingsbössor som alltid brukar finnas på stan som bortblåsta. Jag borde ha tänkt på det här mycket, mycket tidigare. Skit också. Men kanske kommer de att bli värda en massa pengar i framtiden? Eftersom alla andra lämnar in sina femtioöringar så kommer det ju att finnas få kvar i samhället. Jag sparar dem i några år så tjänar jag storkovan när jag säljer dem sedan. Så får det bli.

...godis! Smågodis är min stora last. Förutom apelsinjuice då. Smågodis är bäst. Vingummi, då. Visst skall man helst äta godis på lördagar men jag är vuxen och får äta godis när jag vill. Fast det kanske ändras framöver när lilla O bara skall äta godis på lördagar. Eller vänta nu. Det kommer ju inte att bli ett problem. Hon kommer ju inte att äta varken godis, glass eller skräpmat förrän hon är 18. Just det.

Just do it. Det är mitt måtto. Nu VET jag att en känd sportkedja använder sig av detsamma men jag förlåter dem (eller vänta nu...vem var först egentligen) men det är SÅ bra. Skall man göra något så är det bara att ta tag i det. Nu snackar jag inte om att saker som att städa eller sortera garderoben, en del saker kan man faktiskt skjuta på med gott samvete. Nix, jag snackar om saker som man skall ta tag i på RIKTIGT. Trivs man inte på sitt jobb, byt jobb. Vill man resa jorden runt, res jorden runt. Vill man åka på rockkonsert, åk på rockkonsert. Vill man träna mer, träna mer. Gnäll inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Jag avskyr när människor håller på och gnäller om saker men som inte gör någonting åt saken. Vill man exempelvis träna mer och den enda möjligheten att träna är att gå upp tidigt innan resten av familjen vaknat? Just do it. Gör man det inte så visst, men då är det ett medvetet val att inte träna. Håll då inte på att gnälla om saken. Till exempel. Saker och ting är inte alltid enkla att ta tag i, men vem sade att livet alltid skulle vara enkelt?

I bland avundas jag verkligen lilla O. Ett av de tillfällen när jag gör det är när jag sitter vid mitt skrivbord med henne i knäet. Mitt skrivbord som för övrigt är täckt av papper, lådor, pennor, etc, etc, etc. Jag vill rensa upp i eländet och få ett fint skrivbord (som man kan se) med massor av plats. Men jag orkar inte och -ärligt talat- prioriterar att göra annat som är mycket roligare än att rensa skrivbordet. Detta gäller dock inte lilla O. Hon kastar en blick på skrivbordet, ser vad som behöver göras och kastar sig över uppgiften med en energi som bara en bebis kan uppbringa. Hon sliter tag i papper och tuggar på dem för att sedan kasta dem på golvet. Hon hamrar som en galning på knapparna på miniräknaren för att sedan slänga den åt sidan. När hon är klar med ett föremål kastar hon snabba blickar omkring sig för att omedelbart kunna bestämma sig för vilket nästa objekt att hantera kommer att bli. Och sedan hugger hon in. Beundransvärt att vara så där energisk. Men med tanke på att jag blir trött bara av att titta på så ligger jag nog knappast i farozonen för att bli likadan.

Frågan är vad "livsmedel" innebär. Apelsinjuice skulle absolut ta en topplacering här. Eller Bassett´s vingummi (helst syrliga men de andra går inte av för hackor de heller). Svårt att bestämma mig. Hm.

Hm. Det skulle vara enklare att svara på när jag INTE vill träna. Träna vill man väl jämt? Nåja, inte precis jämt, men ofta i alla fall. Jag tränar jag jag är arg för att avreagera mig, när jag är ledsen för att tänka på annat, när jag är glad eftersom jag har så mycket energi...och annars tränar jag bara för att jag behöver. Även om jag inte känner mig motiverad och kroppen bara vill stanna kvar i soffan (eller på golvet där man ofta hamnar med lilla O) så är det bara att ta tag i sig och sätta igång. Jag vet ju att jag tycker att det är skönt att träna när jag väl värmt upp och att det är så skönt såväl under tiden som efteråt. Och om jag inte tränar så förvandlas jag till en frustrerad, ilsken och ettrig människa som ingen vill umgås med. Till skillnad från annars, alltså. Haha.

Låt mig först bara klargöra en sak. Jag hatar ordet "mellis". Det är banne mig inte ett ord som någon vuxen har kommit på. Det är ett ord som någon tvååring kommit på och som vuxna tagit efter "för att det låter så gulligt". Patetiskt. Det heter MELLANMÅL på vuxen svenska. Nu har jag klargjort det. Bra. Mitt ätande är inte så planerat. Jag är extremt lat när det gäller att laga mat, jag är inte ett dugg planerad utan äter det som finns i kylskåpet. Då gäller det förstås att se till att det finns någorlunda bra saker att äta i kylskåpet. Dock äter jag inte direkt några mellanmål. Jag äter frukost, lunch, en andra lunch innan jag går och tränar och sedan middag. Jag käkar väldigt sällan något mellanmål utan istället två luncher då jag äter "vanlig mat" eller vad man skall kalla det. Jag gillar inte att svänga ihop något "lätt". Jag gillar att äta och då vill jag ha MAT. Sådeså. Blir jag hungrig och kylen är tom på vanlig mat så sätter jag i mig lite juice, rökt skinka, ev något kokt ägg och/eller knäckebröd med räkost. Mycket fantasifullt.

Jag är sämst i världen på att göra popcorn. Helt ärligt. Poppa popcorn i gryta är inte att tänka på, jag tar alltid för lite olja i vilket gör att jag lyckas poppa ett (1) majscorn, allt medan övriga bränner fast i botten av grytan och köket luktar skunk. Jag kastar popcornen i soppåsen och gör ett nytt försök. Häller i, som jag tycker, betydligt mer olja. Lyckas nu poppa så många popcorn att botten täcks. Resten bränner fast i grytan. Tredje försöket brukar i regel lyckas hyggligt, dvs jag behöver bara slänga ungefär hälften och kan äta upp resten. Då skulle man kanske kunna göra antagandet att jag lyckas bättre med micropopcorn. Ha. Det är inte så lätt som det ser ut. Konsten att lyckas med micropopcorn är (tydligen) att finna den fina gränsen mellan för lite och för mycket poppande. Man vill inte poppa för lite för då får man bara en massa stenhårda korn som man inte kan äta och inte poppa igen. Man vill inte heller poppa för mycket för då får man en hel portion av brända popcorn. Det är den här gränsen jag inte kan avgöra. Jag lyssnar och lyssnar men lyckas aldrig hitta det perfekta ögonblicket när man skall ta ut påsen. Aldrig. Gjorde precis en påse och den smakade (föga överraskande) skunk. Som om jag inte visste det innan jag öppnade den. Varje gång jag försöker så vet jag att det är dömt att misslyckas. Tror jag en gång för alla skall ge upp min karriär som popcornspoppare och lägga det i händerna på andra, mer kompetenta poppare. Det vill säga resten av mänskligheten.

Nu är jag själv inte någon kostguru, läser man diverse kosttips så finns det ju massor man skall tänka på. Använda sig av ekologiska råvaror, undvika konserveringsmedel och liknande kemikalier, maten skall vara lokalt producerad, inte innehålla så mycket socker...jag bekymrar mig faktiskt inte särskilt mycket över allt som man "skall" göra. Jag har en stor svaghet och det är lösgodis. Jag ÄLSKAR smågodis och då särskilt vingummi. Annars försöker jag att alltid få med lite grönsaker på tallriken, tänka på att jag får i mig av såväl fett som proteiner och kolhydrater och att äta mat som jag mår bra av. Jag mår inte bra av att äta onyttig mat för ofta så då gör jag inte det. Men skall jag ta ETT kosttips så måste det nog vara att äta regelbundet. Nu lyckas jag inte alltid med det själv, men jag mår helt klart mycket bättre en dag när jag lyckas hålla blodsockernivån på en jämn nivå än när den går upp och ner som en jojo.

Jag är väldigt svag för alla sorters bollspel. Nåja, inte alla kanske. Jag gillar exempelvis inte golf, handboll och basket men älskar fotboll, volleyboll och badminton. Nu är jag ju inte någon större utövare av nämnda sporter även om jag har prövat på dem allihop. Jag hade till och med bollspel som individuellt val i gymnasiet och då fick man ju testa lite vad man ville. Annars är ridning en sport som också är vansinnigt rolig, jag rider inte längre men försöker ta en tripp när jag har möjlighet, är utomlands och liknande. Tar jag en sport som jag utövar i dag så blir det helt klart styrketräning. Jag tycker att det är roligt för att man lätt kan mäta sina resultat allt eftersom man kan lägga på mer vikter, variationen av övningar är enorm och det är skönt att ta ut sig på ett pass och känna att man successivt blir starkare och starkare. En klar favorit, alltså =)

Det beror lite på vad jag känner för. Jag försöker variera mig ganska mycket och vad det blir till slut beror helt på vad jag känner för. Roddmaskinen utgör bra träning, men den kör jag max 15 minuter annars får jag ont i axeln. Dessutom kan jag inte lyssna på min musik när jag kör den eftersom jag trasslar in mig i sladden =) Annars gillar jag att cykla men även crosstrainern gör att jag kan träna riktigt effektivt. Jag ser till att variera min konditionsträning mycket så att jag dels inte blir uttråkad, men dessutom får ut så mycket som möjligt av träningen. Därför kör jag bl a både styrke- och intervallpass när jag konditionstränar. Dessutom är jag så egoistisk att jag inte längre klarar av att gå pass, jag kör bara mina egensnickrade pass så att jag 1) kan lyssna på endast bra musik och slipper vara orolig för att en plötsligt uppdykande schlagerlåt skall förstöra passet och 2) kör det pass som dagsformen känner för. Egoism är bra :D

När jag är med min dotter och sambo förstås, det upptar en ohotad förstaplats. Vad vi gör spelar mindre roll...men att se lilla O skratta, busa och må bra slår det mesta =)

Jag tycker att det är viktigt att vara inspirerad när man tränar. Är man inte inspirerad så blir man uttråkad, och då slutar man träna. För mig personligen är det extra viktigt med inspiration eftersom jag kör all min träning själv och dessutom lägger mina egna träningsprogram. Jag har förut kört en del pass på gymmet men det gör jag inte alls längre på grund av att jag inte vill vara bunden till klockan på det sättet just nu. Jag har heller aldrig anlitat någon personlig tränare som en del gör (skulle dock vara kul, antagligen någon gång i framtiden). Därför kör jag såväl styrke- som konditionsträning själv och det krävs en del fantasi för att inte bli uttråkad. Min inspiration får jag genom att prenumerera på träningstidningar (Fitness Magazine och ToppHälsa), läsa träningsböcker för att få tips om nya övningar, läsa träningsbloggar...allting som kan upplysa mig om nya saker inom träning, oavsett om det är övningar, nya träningsformer eller vad det nu kan vara. Dessutom blir jag inspirerad av själva känslan av att träna, innan passet kan det kännas trögt och motigt men när man väl värmt upp och kommit igång så känner man sig lite, lite lyckligare.

Lilla O har börjat äta vanlig mat. Vanlig mat i den bemärkelsen att det är gjort av ingredienser som vi också äter, inte i den bemärkelsen att hon numera tuggar i sig knäckebröd. Hon har en rätt skön stil när hon äter, äter hon någonting hon gillar så beter hon sig mer eller mindre som ett hungrigt rovdjur, hänger fram över bordet med hela kroppen, gapar så stort hon kan, skriker och slår händerna i bordet, allt för att skynda på mattransporten. Får hon däremot någonting hon inte gillar så är beteendet ett helt annat, hon öppnar munnen med tveksamhet och när maten väl kommit in dit så producerar hon en grimas som tydligt beskriver att detta är det äckligaste hon någonsin har smakat i hela sitt liv. Hon grimaserar, rynkar på näsan och petar ut all mat med tungan så att den rinner ut och hamnar var som helst utom i hennes mun. Tror jag skall ta efter henne vid nästa restaurangbesök. Önskar bara att jag hade varit katig nog att våga göra så när jag gick i skolan...

Favoritmat beror lite på humör och tillfälle, men visst finns det viss mat som jag fördrar framför annan =) En riktigt saftig hotellfrukost tillhör definitivt favoriterna, nu händer det väl kanske inte så ofta att man bor på hotell men gör man det så är frukost ett måste. Då skall det vara en maffig buffé med flera olika sorters bröd, pålägg, juice, fil och yoghurt, flingor och müsli, grönsaker och frukt...lyckas jag inte ta om minst en gång så ser jag det som ett personligt misslyckande :D Jag gillar att äta och försöker att äta ca var tredje timme för att hålla blodsockret uppe men misslyckas med jämna mellanrum för att jag har annat för mig eller helt enkelt är för lat :P

Förut har jag alltid haft ett ganska diffust mål med min träning. Dvs om man nu kallar att vara stark och ha god kondition för diffust. Men det är ju ganska diffust, det är ju inte direkt ett mätbart mål. Jag tränade mest för att koppla av och må bra. Nu har jag dock ett nytt mål. Det målet har gjort mig mer motiverad än någonsin förut. Mitt mål är att bli en supermamma. Eller snarare att förbättra min "supermammighet" =) Dels vill jag bli stark. Inte bara stark, utan superstark. Jag vill kunna busa med min dotter hela dagarna utan att bli trött, kunna bära henne under ena armen (kanske inte än, men framigenom) tills hon kiknar av skratt, bära henne på axlarna utan att bli trött i ryggen...helt enkelt klara av precis allting jag vill. Och hon vill. Jag vill aldrig känna att jag inte orkar bära henne för att jag är trött eller har ont. Jag tänker bära henne till världens ände om det är det hon vill. Dessutom älskar jag att träna, det är mitt sätt att koppla av och jag mår bra och blir lugn och glad av det. Jag är fullt och fast övertygad om att barn blir glada om deras föräldrar är glada. Därför tränar jag.

Det är lite svårt att bestämma EN favoritmuskel (ofta kommer de ju i dubbel uppsättning :P) men jag tycker helt klart att styrketräning är så mycket roligare att träna än konditionsträning. Det var precis tvärtom för några år sedan men nu tycker jag att det är jättekul att träna styrka. Dessutom har jag gått från att träna maskiner och kör nu helt och hållet på fria vikter. Tyvärr är det ytterst få tjejer ( i alla fall på mitt gym) som tränar fria vikter och det är jättetråkigt, det är otroligt bra träning och man får mycket bättre resultat än om man tränar bodypump eller med maskiner. Nåja, favoritmuskel var det ja. Jag måste nog säga att det är dött lopp mellan att träna axlar och rygg. Det är nog mina favoritmuskler att träna. Jag kan inte förklara riktigt varför utom att de övningarna är roliga...och dessutom får jag ont i ryggen om jag inte tränar den. Därför är det ju alltid skönt med en vältränad rygg så att man slipper ha ont när man är trött =)

Min träningsväska innehåller alltid samma saker och för att skydda känsliga läsare så bifogar jag inget foto...men i väskan finns i tur och ordning:

Det finns en sak som man ständigt undrar över som småbarnsförälder (nåja, det är flera men vissa utmärker sig mer än andra, så att säga) och det är frågan om vart alla sabla nappar tar vägen. Den orutinerade skulle kunna säga att det väl räcker med en napp och att man bara tar den med sig när man går någonstans. Det, kan jag upplysa om, funkar INTE. Nappen läggs någonstans och så går man till andra våningen. Där finns ingen napp, då måste man gå tillbaka och leta upp den. Ibland behöver man en napp akut och vet att den ligger någonstans på golvet men VAR på golvet??? Det är frågan. För att undvika paniksituationer så investerar man därför i flera olika nappar och placerar därefter ut dem på olika strategiskt valda ställen. T ex, en vid sängen, en i köket, en vid soffan, etc. bra tänkt. Men i praktiken så följer napparna med när man själv (läs: lilla O) rör sig mellan de olika rummen och därmed placeras på ställen där det redan finns nappar, vilket innebär att en annan del av lägenheten numera är napplös. Dessutom kan nappar utan svårighet gömma sig under kläder, filtar, leksaker, mattor, böcker, etc vilket gör att de -när de väl behövs- blir i stort sett omöjliga att hitta. Kort sagt, att hitta nappar när de väl behövs kan vara en riktig mardröm. Till slut springer man runt, runt som ett djur i bur och letar, letar, LETAR efter nappar. Och när man väl hittar en av dem så känns det som om man vunnit högsta vinsten i ett lotteri. Nåja, kanske inte högsta vinsten men i alla fall en halv miljon eller så.

Det är svårt att säga ett ögonblick som har varit bra när man har tränat...det är klart, när man spelade fotboll och lyckades vara på exakt rätt ställe i rätt ögonblick och kunde peta in bollen i mål i stort sett bara genom att peta till den...eller när vi vann serien som F-16 lag...det är ju klart saker man gärna kommer ihåg. Men annars är det nog själva känslan av träningen i sig som är bäst =) Känslan av att man är lite, lite lyckligare när man har fått köra ett ordentligt pass. Eller känslan av att man påtagligt känner att man är starkare i vissa muskler än vad man var för några veckor sedan. Eller helt enkelt känslan av att gå till gymmet och fokusera på att bara köra :D

Det beror lite på vad jag gör. Om jag tränar hemma har jag ingen musik alls, mest för att jag har en dotter som det kan vara bra att kunna kommunicera med om hon börjar tycka att det är tråkigt när jag fånar mig med styrketräning eller vad det nu kan vara. I bland kan dock tv:n vara på, fast med ljudet så lågt att jag inte hör vad de säger. Jag vet inte varför jag inte vill ha något ljud, jag tycker det stör om det är för högt antar jag. På gymmet så har jag ingen musik alls när jag kör styrketräning eller rodd, mest för att jag då trasslar in mig i sladden. När man byter vikter och liknande så är det fruktansvärt irriterande med en sladd som fastnar överallt. Dessutom vill jag fokusera på träningen och inte tvingas tänka på om öronsnäckorna skall åka ur öronen eller inte. Kör jag konditionsträning (cykel eller crosstrainer) på gymmet så är det dock ett måste att lyssna på musik. Vad som är i spelaren varierar, jag orkar inte lägga in musik så ofta så jag brukar köra samma musik om och om igen tills jag blir helt uttråkad. Jag lägger in några album i taget, just nu är det Robyn, Teddybears och U2 som går på repeat.

Jag började träna när jag gick i trean på lågstadiet, då var det fotboll som gällde. I grundskolan så tränade jag förutom fotboll även tennis, badminton, orientering och ridning (inte samtidigt, dock). När jag började gymnasiet så valde jag även bollspel som individuellt val, all träning med bollar har alltid legat mig varmt om hjärtat =) I perioder så har jag även tränat löpning, men då endast när jag inte haft någon annan träningsform att välja på, att springa har aldrig varit en favorit utan det är något som jag mer eller mindre skyr som pesten... En period tränade jag även volleyboll. De senaste 12 åren har jag annars tränat på gym, något som passar mig utmärkt. Nu för tiden tränar jag inga klasser alls utan jag kör enbart på egen hand och varierar styrke- och konditionsträning för att få en så allsidig träning som möjligt. Jag har tränat på Friskis och Svettis, Hälsostudion, Feelgood, SATS och numera huserar jag på Actic (f d Nautilus). För mig är det otroligt viktigt att få träna, minimikravet är tre gånger i veckan annars blir jag otroligt rastlös och har ett humör som gör att ingen vill vara i närheten av mig. En del säger att de inte orkar träna eftersom de har så mycket annat. Jag undrar mest hur de orkar med allt annat om de inte tränar?

I dag hade jag god lust att slänga den gamla mobilen i soporna (efter att jag hoppat på den) men eftersom jag är en ekonomiskt sinnad person så lade jag istället tillbaka den i originalförpackningen, satte mig och lilla O i bilen och åkte till affären där jag köpt skräpet. Jag stegade in, spände ögonen i personen bakom disken och krvde att få en ny mobil, vilket jag fick. Så nu ligger den senaste mobilen (den tredje inom loppet av lika många dagar, starkt jobbat) på köksbordet och är fulladdad till och med. Inte död ännu alltså. Ha. Vi får väl se hur det här går.

I dag köpte jag en ny mobil. Den är jättefin. Problemet är bara att skiten inte fungerar. Jag satte den på laddning, överförde lite bilder och lade upp lite kontakter, meddelade mamma att jag nu var nåbar igen och lämnade den åt sitt öde i soffan. När jag kommer tillbaka kanske 30 min senare (max) så är mobilen död. Stendöd. Den går inte att ladda över huvudtaget. Bra för en mobil som är ca 2 timmar gammal. Typ. I morgon skall jag åka tillbaka och klaga och nåde dem om jag inte får med mig en ny mobil hem. VÅGA bara säga till mig att den skall in på reparation och att det tar några veckor. Säger de det så får de med mig att göra. Jag är SÅ förbannad. Sabla skitpryl.

I dag avlivade jag min mobil på ett -skulle det visa sig- ytterst effektivt sätt. Jag tappade den på badrumsgolvet. Att en mobil hör hemma i badrummet vet väl alla, men att just golvet i detta rum skulle visa sig ha en så dödlig inverkan var någonting för mig helt okänt. Ett till synes milt fall (i mobilfall mätt så föll den väl i och för sig ungefär tio gånger sin egen längd så det var väl inte så konstigt att den dog) gjorde att den avled och vägrade starta. Den var helt död. Jag försökte starta den igen, tog ut både simkort och batteri och försökte igen, försökte starta den med laddare i...inga livstecken. Nu var väl mobilens dagar i och för sig räknade ändå eftersom den var över tre år gammal och därmed så gott som uråldrig men den hade tjänat mig väl och dessutom så innehöll den flera bilder och annan information som jag gärna hade sparat om det hade varit möjligt. Men icke. Så i dag har jag rekognoserat och i morgon skall jag investera i en ny mobil. Ett beslut som fattats tidigare än jag ville, men nöden har ingen lag. Adjö gamle vän.

I dag efter babysimmet så kom jag in i omklädningsrummet och upptäckte att en minst sagt bastant kvinna hade bosatt sig utanför mitt skåp. Kvinnan hade skåpet bredvid mitt och hon satt inte bara precis bredvid skåpet, hon hade spridit sina tillhörigheter på hela bänken samt dragit dit en trästol utanför skåpen där hon hade hängt upp handdukar och diverse kläder. Dessutom stod det en väska och lite andra prylar på golvet. Kort sagt så såg det ut som om människan hade dragit dit tillräckligt med prylar för att bosätta sig där i en vecka. Lite irriterad sade jag åt damen att jag skulle in i mitt skåp. Hon tittade på mig och undrade om det gick bra att ta på sig även andra byxbenet (hon höll på att klä på sig). Jag sade att det gick bra. Kvinnan började under stånk och stön plocka bort alla sina pinaler. Tydligen hade hon ett barn i släptåg som också fick plocka bort sina grejer för att jag skulle komma fram. När området äntligen var rent så sticker jag nyckeln i hänglåset till mitt skåp. Det gick inte att öppna. Hm. Försöker igen. Nix. Det visade sig att det inte var mitt skåp, mitt skåp fanns i omklädningsrummet bredvid som såg ungefär likadant ut. Haha.

Livet verkar så okomplicerat då. Om man är arg så skriker man tills någon ordnar det man är arg för (fixar fram en napp, hämtar en leksak, etc). Om man är trött så får man sova vart och när som helst. När man är hungrig så fixar någon fram mat på nolltid. Det är väldigt roligt om någon sjunger en sång för en med tillhörande rörelser. Det är till och med så roligt att man kan sjunga samma sak 20 gånger i rad utan att det blir tråkigt. Fryser man så ordnar någon fram kläder. Är man varm så tar någon av en kläderna. Har man ätit lite för mycket så är det bara att kräkas när man känner för det. Som sagt, okomplicerat.

Sitter och tittar på Aktuellt där programledaren och någon intervjuad lärare är uppenbart upprörda över att riksdagen skall debattera och ta beslut om en eventuell lärarlegitimation. Detta innebär att en stor mängd lärare som arbetar i dag måste läsa till de poäng som de saknar eftersom de inte har godkänt i alla kurser som krävs. Tydligen så har de fått anställning ändå. Vad är problemet??? Självklart skall lärarna vara fullt godkända. Saknar de kurser så är det bara att bita ihop och ta dem. Jag fattar inte att det här inte genomförts för länge sedan. Får man verkligen arbeta som lärare om man inte är utbildad sådan??? Jag har själv minnen från åtminstone låg- och mellanstadiet (senare klasser också) där man blev undervisad av riktiga dinosaurier som stod och rapade upp något de lärde sig 30 år tidigare alternativt vikarier som var så mesiga att man inte ens härde vad han eller hon sade. Tur att man själv var intresserad av att lära sig för det var banne mig inte lärarnas förtjänst att man tog sig vidare i livet. Delar av den svenska skolan är banne mig under all kritik och när jag hör om sådant här så blir jag så jäkla förbannad. VÅR dotter skall banne mig inte undervisas av någon lallande idiot som missade hela pedagogikkursen. Nåde den som kommer att försöka sig på det när det är dags om ett antal år. Grrr.