Katta

ÄNTLIGEN kommer jag att bli av med köksbordet och de fyra sabla stoloarna som står och skräpar. Plus att jag blir av med min gamla tjocktv. Halleluja! Ringde en välgörenhetsorganisation som mer än gärna kommer hit på onsdag och hämtar skräpet. Jag behöver inte ens hjälpa till att bära. Det här mpste ju klassificeras som en riktig win-winsituation, de som får/köper grejerna blir glada för att de får köksmöbler/kan titta på tv och jag blir glad för att jag själv handgripligen slipper hjälpa till att bära ut eländet. Hurra! :D

Lilla O har kommit in i en fas. En skrikfas. Och nu snackar vi inte lite-väl-höga-men-ganska-gulliga-skrik. Nix. Nu snackar vi så-höga-skrik-att-allt glas-i-närheten-är-nära-att-krossas-och-alla-levande-organismer-runtomkring-riskerar-att-få-permanenta-hörselskador-skrik. Det är ganska fascinerande att höra henne gapa på allt hon kan för att hämta andan några sekunder och sedan fortsätta. Jag brukar skrika tillbaka (kommer dock inte riktigt upp i samma toner) och så ligger vi på golvet och skriker åt varandra en stund. Dock uppstår i samband med detta några frågor:

En sak som slår mig med mammor är att de alltid har så mycket de skall göra. Visst, de skall ta hand om en bebis men det är ju nästan en bisak. Frågan är snarare vart de skall göra av bebisen under tiden de städar, tvättar, röjer garderober, planterar blommor, lagar mat, diskar, tvättar fönster...etc. Det verkar ju inte finnas något slut. Tydligen så måste alla dessa saker göras på dagtid också och det är bara mammorna som skall göra dem. Det går inte att vänta med att göra dem tills på kvällen då den andra hälften kommer hem, eller på helgen för den delen. Nix. Har man sett ett smutsigt fönster så måste det åtgärdas omedelbart innan fönsterpolisen kommer. Sedan tar mammorna gärna tillfället i akt att gnälla om hur mycket de har att göra och att vara föräldraledig är minsann ingen dans på rosor för det är så mycket man skall hinna med, blahablahablaha. Visst är det mycket man skall hinna med, men det har ju i stort sett uteslutande med bebisen att göra. Bebisen skall matas, bytas blöjor på, den skall ut på promenad, få rena kläder, badas...när jag får pengar från Försäkringskassan så står det inte "hushållsassistentpengar" utan på MIN utbetalning så står det "föräldrapenning". Visst fixar jag också lite hemma, men inte mer än jag behöver. All tid jag väljer att lägga på saker som att städa, etc är ju tid där jag inte kan koncentrera mig på lilla O och umgås med henne. Jag tror hon högaktningsfullt skiter i om våra fönster är igengrodda. Jag tror att hon hellre vill vara med sin mamma, upptäcka världen och busa tills hon kiknar. Visst, prioriterar man att det är skinande rent hemma och att man skall ha ett välordnat hem att visa upp för grannarna, fine. Men kom sedan inte och gnäll för att man har så mycket att göra. Du har valt det själv.

Bra. Hoppas han brinner i helvetet.

Jag och lilla O har ju som bekant gått på babysim ett tag. Nu är det roliga slut, men kursen skulle i alla fall avslutas med ett fototillfälle där alla mammor skulle få tillfälle att få sina bebisar plåtade under vatten. Klart man vill det, bebisar ser jättesöta ut under vatten =) Tydligen hade den fotograf som kom fotat tidigare babysimkurser men den här gången ville hon egentligen inte ställa upp eftersom hon inte hade sålt några (!) bilder senast. Det kan man ju vid en första anblick tycka är lite konstigt. Men. Fotografen dyker till att börja med upp fem minuter för sent, dvs fem minuter efter att fotograferingen skulle ha börjat dyker hon upp med sin utrustning. Inte okej. Fotografen och badhuspersonalen har inte pratat ihop sig vilket gör att de lämnar olika budskap om hur och när betalningen skall ske, hur själva fotograferingen skall ske (hon kan ju bara fota en bebis åt gången) och hur själva fotona kommer att se ut (hur bebisen skall "posera" eller vad man kallar det). Inte heller okej. När bilderna sedan läggs ut på nätet ser jag att en massa bilder på mig och lilla O saknas, dvs bilderna ovan vatten finns med men inga bilder under vatten. Jag skriver ett irriterat mail till fotografen och får till svar att hon "tagit bort de bilder som var oskarpa" men jag får i alla fall med de bilder hon hade tagit bort på lilla O som bifogade bilder i mailet. Någon var suddig men inte alla och det som var suddigt var försumbart. Vem bryr sig om lilla O:s hand är suddig?. Definitivt inte okej. Till slut tittar jag på priserna för korten (de bilder som fanns på webben hade fotografens logga mitt i bilden). 285 spänn för första bilden, 110 för varje bild efter det, vill man ha den digitala kopian kostar den 100 kr och den är lågupplöst och går endast att använda på webben. Vill man ha en högupplöst kopia som går att framkalla kostar den smått fantastiska 500 kr. Absolut, definitivt INTE okej. Konstigt att hon inte fått några foton sålda. Människan är ju knäpp i huvudet. Hoppas hon går i konkurs snart. Typ i morgon. Om vi köpte några kort? Nix.

Lilla O har upptäckt en ny sida av världen. Eller upptäckt och upptäckt, det är väl fel ord egentligen för hon är nog inte riktigt medveten om vad hon gör. I vilket fall som helst så har hon börjat röra sig. Baklänges. Man kan ju tycka att en nyfiken bebis vill röra sig framåt emot de saker hon ser, men inte i det här fallet. Lilla O ser intressanta saker framför sig, men hon väljer att röra sig bakåt. Problemet blir bara att förr eller senare stöter hon emot saker (trösklar, möbler...) som står i vägen och som hindrar hennes framfart (bakfart?) och då blir hon irriterad så man får gå och lyfta tillbaka henne. Det är ett mycket intressant sätt att förflytta sig på men jag hoppas att hon vid någon tidpunkt inser fördelarna med att faktiskt förflytta sig åt ett håll (framåt) där hon faktiskt kan se hindren och undvika dem. Även om jag gärna skulle göra det så kan jag ju inte alltid lyfta henne på rätt köl igen =)

Jag går på föräldragrupp på BVC. Innan lilla O kom så svor jag på att jag absolut inte skulle gå på någon fånig föräldragrupp men nu har man insett att man inte har så mycket för sig om dagarna så man kan lika gärna masa sig i väg. En del mammor bokar in sig på babysim, babysång, babyteater och allt vad det nu finns. Inte jag. För det första hatar jag att vara uppbokad på en massa grejer som gör att jag inte har frihet att göra saker spontant om jag vill. För det andra tenderar de flesta babyaktiviteter att vara urfåniga. Sångerna består av fåniga nonsensord (varför inte använda riktiga ord???) och de som håller i aktiviteterna pratar med mammorna (oah papporna, förstås) med låg, mjuk röst som om vi vore bebisar hela bunten.

Gubbe och Tant stannar till och tittar på Lilla O som för dagen är iklädd vit Rolling Stones-t-shirt, jeans, svartvita pumaskor och en beige solhatt. "Vilken fin liten...pojke? För det är väl en pojke?" Säger tanten och tittar på oss. "Eh, nej det är en tjej" säger vi. "Jaha, jo jag var tvungen att fråga för annars brukar mammorna alltid klä sina döttrar helt i rosa. Det är ju väldigt vanligt nu för tiden". "Mmm. Rosa är inte riktigt våran grej" svarar vi. "Jaha. Jaja" säger tanten. "Hon är ju inte rädd av sig, det märks ju i alla fall". Hon tittar på Lilla O som under hela samtalet gör sitt bästa för att stirra ut tanten. Detta bevisar två saker:

Jag vill gärna kalla mig för teknikintresserad. Det är kul med nya tekniska prylar och man kan göra en massa bra saker med dem. Man kan surfa i mobilen och ringa varandra via internet och använda trådlösa prylar till allting. Men när det gäller att komma till skott så är jag värdelös. Det är kul att drömma om att ha prylarna. Men de skall köpas, fraktas hem, packas upp, instruktionsböcker skall läsas (jag använder mig av den beprövade metoden att ignorera instruktionsböckerna, pilla med prylarna på känn, irritera mig över att det inte funkar, börja svära, och DÄR fick jag hjälp av någon annan :D) och prylarna skall kopplas in, det blir sladdar överallt...usch. När prylarna väl är på plats och allting funkar så är jag glad och nöjd men jag avskyr själva arbetet på vägen dit. Kan man inte anlita någon? Någon typ av "vi-fixar-allting-som-du-tycker-är-tråkigt-tjänst"? Nu har jag i allafall Skype på plats och det verkar ju funka okej. Efter lite svärande från min sida (vilket gjorde att jag slapp koppla in det :D) så verkar det uppfylla kraven. Hm. Jag är försiktigt optimistisk.

När man är mammaledig så har man verkligen ingen koll på världen utanför. En del påstår att det är för att man blir "grötig i hjärnan" eller något liknande idiotiskt uttryck. Nåja, det vore ganska märkligt om man inte vore fullt fokuserad på sin bebis utan istället brydde sig om att läsa en massa tidningar och böcker och titta på tv. Men i allafall. I vanliga fall när jag jobbar så brukar jag alltid läsa två gratistidningar på bussen och någon gång under dagen brukar jag ögna igenom Aftonbladet. Nu har jag visserligen en morgontidning att titta igenom men där handlar det mest om att kolla rubrikerna (och i undantagsfall läsa en artikel ifall rubriken är rolig). Gratistidningarna kan jag ibland ta på promenaden genom stan men i 9 fall av 10 så glömmer jag bort att jag tagit tidningarna och läser därför inte igenom dem. Läsa Aftonbladet på nätet? Ha. Det händer ganska sällan, skulle jag påstå. I vilket fall som helst så räknar jag med att få reda på det jag behöver, dvs jag antar att folk uppdaterar sina Facebookstatusar ifall ett tredje världskrig skulle bli aktuellt. Tills dess väljer jag att inte bry mig. Faktiskt.

Jag tycker att alla föräldrar som lägger ut bilder av sina sjuka barn på Facebook och/eller bloggar borde skämmas. För det första: när ens barn mår dåligt skall man lägga tid på att ta hand om dem, inte fotografera dem. För det andra: Vad är poängen med att lägga upp bilder på dem? För att alla man känner skall tycka synd om barnen? För att ens arbetskollegor skall se att man verkligen vabbar och inte hittar på något annat? För att man inte har något annat att göra när man ändå sitter framför datorn? En sak är säker, man lägger inte upp bilderna för barnens skull i alla fall. Det finns någonting som heter integritet och ja, barn har också rätt till sådan. Jag blir så jävla förbannad. Skäms, idiotföräldrar. SKÄMS.

Banne mig. Jag sålde en soffa en gång och det gick bra men nu är det stört omöjligt. Jag försöker bli av med ett köksbord och fyra stolar och tycker själv att priset är helt ok men det verkar vara helt dött. Finns det verkligen ingen i hela landet som behöver lite köksmöbler? Eller är folk för snåla? För lata? Vill de bara köpa nytt? Vad är problemet? KOM OCH KÖP MINA SABLA MÖBLER JAG VILL INTE HA DEM!!! TA DEM!!! TA DEM NU!!!

Efter att ha haft hostkavalkad i ca en vecka nu så har jag en arsenal bestående av bl a vattenglas, halstabletter och medicin stående vid sängen. I natt vaknade jag av att jag hostade och insåg att det vore en smart idé att dricka lite vatten. Sedan har jag en minneslucka men nästa sak jag kommer i håg är att jag vaknar av att det är alldeles blött i sängen. Tydligen tog jag en klunk vatten och lyckades sedan somna med vattenglaset i handen, för när jag vaknade så höll jag sakta men säkert på att hälla ut hela vattenglaset i sängen. Efter att ha överlagt med mig själv i ca en sekund vad lämpligt tillvägagångssätt var så lade jag mig bredvid den mindre sjön av vatten i sängen och somnade om. Trött var jag, men uppenbarligen inte så trött att jag insåg att fläcken skulle torka snabbare om jag inte låg i den. Taktiken funkade för det var nästan torrt när jag vaknade i morse. Bra, va?

Jag skall skaffa mig en supporterklubb. Till skillnad från lilla O så tror jag dock att jag behöver avlöna den. Lilla O har en skara (framför allt två stycken) som följer allting hon gör med minutiös nogrannhet och när hon gör saker finns det inget slut på berömmet. Lilla O snurrar, dreglar, spiller mat, rullar runt, pratar, kastar leksaker och skrattar med en outtömlig energi och allting hon gör åtföljs av utropen "åååhh vad duktig du är" alternativt "du är världens bästa bebis". Jag inser att det kan finnas en viss risk för att lilla O växer upp med ett visst mått av storhetsvansinne men vad gör det om man har uppfattningen att man är världens bästa när man faktiskt är det? Nåväl, jag har insett att min chans till dylika ovationer är förbi. Det är inte direkt någon som står vid sängen och firar när jag tar mig upp ur den TIDIGT på morgonen (även om jag själv tycker att jag förtjänar åtminstone en liten applåd). Att avlöna en egen hejaklack kanske inte är riktigt aktuellt nu när man i sin tur avlönas av Försäkringskassan...men det kanske kunde vara en idé för ett nytt bidrag som man skulle kunna söka? Och då inte enbart för småbarnsföräldrar? Jag känner mig generös i dag =)

Fortfarande sjuk men SÅ mycket friskare än för någon dag sedan. Skönt. Nu väntar jag bara på att det sista skall försvinna så att jag kan börja träna igen. Tråkigt att ha träningsuppehåll när man själv inte har planerat det men å andra sidan så blir man tokmotiverad på kuppen =) Väntar bara på att få ta mig till gymmet och köra ett rejält styrkepass, har sysselsatt mig med att ta fram lite nya övningar som jag skall köra när jag kan börja träna igen. Skall bli SÅ roligt :D

Nu när man har bebis så är det klart att man funderar på lilla O:s kommande yrkesval. Lite tidigt, kan vissa kanske tycka men jag har ju alltid gillat att vara förberedd och ute i god tid. Genom att studera lilla O så har jag kommit fram till att följande yrken kan vara aktuella:

Jag brukar aldrig vara sjuk. Aldrig. Visst, någon gång om året så får man någon förkylning och känner sig lite risig men det är inte värre än att det får självläka medan man tar sig till jobbet precis som vanligt. Nu verkar det dock som om jag har lyckats dra på mig förkylningen från helvetet. Ont i halsen, täppt i näsan, hostar som en galning och kan knappt sova om nätterna eftersom jag väcker mig själv när jag hostar. Dessutom låter jag som om jag svalt en hel lastbil med whiskey, rösten kommer och går efter eget behag och påminner starkt om när någondrar med naglarna längs en griffeltavla ("Hajen", någon?). Vanligtvis gillar jag inte att äta medicin, jag tror inte på att stoppa i kroppen en massa krafs i onödan. En Ipren eller Panodil vid behov funkar, men inte mer. Nu käkar jag Panodil och halstabletter som den värsta pillerknarkare, dränker mig i nässpray och har precis hämtat ut en receptbelagd hostmedicin med morfin i. Hittade en hemsida där en (uppenbarligen påtänd) snorunge uttalade sig om medicinen på följande sätt: "en blandning mellan en lågdosering alkohol och en stark dosering kodein rusmässigt. Det uppfattade jag iallafall när jag tog 1,3 dl". Och nej, jag tänker inte länka till den hemsidan...och jag tänker inte dricka 1,3 dl av medicinen heller. Dessutom förstår jag inte hur någon kan dricka 1,3 dl av en substans som smakar päck. Men det är väl en annan historia, antar jag.

Ont i halsen. Ingen träning i dag. Skit också.

För ett tag sedan hade jag problem med Försäkringskassan. Jag pratade med flera stycken av olika anledningar och allt verkade till slut vara frid och fröjd. Då ringer plötsligt en riktig surkärring upp mig och börjar domdera. Hon frågar igen om alla uppgifter som jag redan lämnat och vill till slut ha kontaktpersoner som kan bekräfta att det jag säger stämmer. Jag hävdade att det jag sade var rätt varpå hon sade "men det förstår du väl att det inte kan vara så". Hon var riktigt otrevlig och jag var så otrevlig tillbaka som jag vågade vara utan att lilla O skulle bli rädd för mig. Det slutade med att surkärringen sade att hon skulle ringa de personer jag angett och sedan återkomma till mig under förra veckan. Det gjorde hon ju inte alls utan det var dödstyst. Ingen som ringde. Så fick jag i dag brev från Försäkringskassan som i detalj specade upp och förklarade att det jag sagt från början stämde. Dessutom fick jag de pengar som jag hela tiden hävdat att jag skulle ha. Tack för det. Kalla mig Morsan. Super Morsan.

Det här med frisörer, alltså. Den insatte läsaren vet att jag hatar att klippa mig. HATAR. Dock har jag ett hår som inte riktigt fixar det här med att strunta i att klippa sig ett tag utan ca var femte vecka så släpar jag mig mot min vilja till någon idiotisk person med sax. I dag var det dags igen. Gick till mitt vanliga ställe och fick en helt ny tjej den här gången. Sin frisörvana trogen så försökte hon krampaktigt inleda en meningslös konversation "Och vad skall du göra i dag när du är färdig här?" "Inget speciellt" muttrade jag tillbaka och hoppades att det skulle verka så otrevligt att jag slapp fortsatta samtalsförsök. Hade nästa anhalt varit att dela ut nobelpriset så hade jag för övrigt get exakt samma svar. Här ges ingen information om mitt privatliv, tack så mycket. "Jamen det är ju skönt att bara kunna slappna av när man är ledig" fortsatte hon "Mmmmm" svarade jag (utan att avslöja att jag är mammaledig och därmed ledig jämt) och tog därmed effektivt död på diskussionen. Halleluja. När jag var färdigklippt så frågade människan om jag ville ha nåra produkter i mitt hår. "Nej tack". "Ingen kräm?" "Nej tack". "Mousse?" "Nej tack". "Nehej...men då skall du få ha håret precis som du vill. Skall jag blåsa det?" "Nej tack". "Nehej...men då skall jag låta det vara så att du får håret precis som DU vill". Jag avhöll mig ifrån att fälla en kommentar att det var det jag faktiskt betalade för, att få håret som JAG ville. Jag avskyr att gå till frisören. Dels pratar de på som galningar om alla oväsentligheter de kan komma på (jag går dit för att få håret klippt, inte för att få en ny bästa kompis) och dels ser jag alltid ut som en idiot i hela huvudet när jag går ut därifrån. För att minimera skadan så får de varken kleta i nåt (hatar det) eller föna det. Jag gör dem en tjänst genom att förhindra dem att göra något som bara blir fult, de borde vara tacksamma. Nåja, nu är det bara fem veckor kvar till nästa gång. Uuurrrrgghhhhh.

Jag har alltid tyckt att det är astråkigt att springa, men nu är jag faktiskt sjukt taggad inför att sticka till gymmet och springa på måndag. Konstigt. Jag vilar i helgen men känner redan att jag vill springa. Konstig känsla. Visst att jag gillar att träna, men att springa??? Askonstigt.

Jakten på poäng, vill säga. Som förälder inser man snabbt att det finns vissa saker man inte bara köper mycket av, utan snarare massor. Kan man köpa blöjor billigt containervis någonstans så vill jag gärna ha tips om det, tack. Det man köper mycket av är föga förvånande blöjor och barnmatsburkar. Skulle man börjat räkna redan från början skulle man nog häpna över vilka mängder som passerat genom hemmet. Jag har dock varit lite för lat för att dra nytta av detta men nu är det dags att ta tag i saker och ting. Det jag talar om är poäng. Poäng som man får genom medlemsklubbar. Poäng som man samlar till rabattkuponger, prylar och allt möjligt som man kan behöva. Men framför allt rabattkuponger. Visst går jag i tillverkarnas fälla för de vill ju att man köper deras prylar för att få poäng. Men å andra sidan så köper vi dem ju redan. Så här skall samlas poäng och fördelar så att det skriker om det. Nu är jag registrerad som medlem överallt där jag kan komma på. Bring it!

Vissa dagar är det jobigare än vanligt att ta sig i väg till gymmet. I dag regnade det och var kallt som sjutton, lockade inte direkt att hoppa upp på cykeln och trampa i väg men jag kände att jag inte ALLTID kan backa ur när det är dåligt väder ute. Vanligtvis "råkar" en dag med dåligt väder bli min vilodag mitt i veckan men ibland känner jag att jag måste arbeta lite på min karaktär...så i väg kom jag. Hade en förhoppning om att gymmet skulle eka tomt eftersom det var så kasst väder men sådan tur hade jag inte. Dock körde jag ett styrketräningspass med skivstång, hantlar och kettlebells och det var SÅ skönt. Jag växlar lite, ibland har jag ett program klart innan jag kommer till gymmet men nästan lika ofta så improviserar jag när jag är där och kör det jag känner för. Det är så otroligt skönt att träna styrketräning, kunde jag så skulle jag träna det varenda pass (inte så bra för kroppen med så ensidig träning, dock) =) Efter passen så känner jag mig alltid lite, lite lyckligare...och pricken över i:et är förstås när man kommer hem och ser lilla O skina upp när man kommer in genom dörren :D

Skönt att de äntligen fått tag på Bin Ladin och eliminerat kräket. Helt rätt att inte ställa honom inför en rättegång utan att få bort honom en gång för alla. Dock tycker jag att det är ganska osmakligt att amerikanarna går ut på gatorna och firar att han är död. Att man kan vara lättad, känna att rättvisa har skipats och att det var bra att det ntligen hände? Ja, absolut. Att gå ut på gatorna, fira, vifta med flaggor och supa till? Nja. Men det skall väl vara USA för något sådant, antar jag...

Inom en inte alltför avlägsen framtid är det dags att ställa sig i förskolekö för lilla O. Därför har vi i dag varit och tittat på den första förskolan som vi funderar på. Allt var bra och frid och fröjd utom en sak. Lokalerna är 25 år gamla och har aldrig renoverats. Det är inte heller över huvudtaget aktuellt att renovera dem. Man kan ju bli förbannad för mindre. Så jävla dåligt, hur dyrt är det att fixa lite färg och fräscha upp stället??? Skäms, Norrköpings kommun. Gubbarna (för det är det oftast) som sitter där borde lyfta på sina stora rumpor och ta sig till förskolan och måla själva för att få lite verklighetsanknytning. Fy, vad dåligt.