Katta

När man har barn så är det en stor lättnad när barnet sover. Missförstå mig inte, lilla O är världens coolaste och häftigaste bebis men när hon sover så hinner man liksom med allting som man inte kan göra med en hand, dvs man kan inte göra det samtidigt som man bär på en bebis. Av någon anledning så hade jag fått för mig att barn var lite vanemänniskor. Dvs att de sov en lång stund på dagen, typ någon timme i alla fall. Då skulle jag veta att när min dotter sover så har jag en timme på mig att göra saker och så är det bara att köra igång. Så är det ju inte riktigt. Lilla O kan sova i allt från 5 minuter till 4 timmar. När som helst. När hon har somnat vet man därför inte om hon har somnat för en lång tupplur eller för en ultrakort powernap. Därför kan man inte planera någonting. Alls. Sover hon så väntar man en stund för att se om hon VERKLIGEN sover. Sedan gör man någonting som går relativt snabbt ifall hon skulle vakna. Sedan vågar man sig ut på ett äventyr i det angränsande rummet och möjligtvis -så småningom- till andra våningen. Men då bara för en snabbvisit som utförs i joggande tempo för att snabbt kunna ta sig tillbaka till henne ifall hon vaknar. När man då har gjort det man har förutsatt sig att göra så blir man lite vilsen eftersom man inte vet vad man skall använda all tid till. Sedan läser man lite. Sedan nickar man till lite. Till slut så sitter man bara och väntar på att hon skall vakna eftersom det är så tråkigt när hon sover. Märkligt, det där.