Katta

Det är otroligt intressant när andra människor tror sig veta vad jag tänker. Det finns de som av någon anledning tror att jag planerar mitt liv på något sätt. Det gör jag inte. Missförstå mig inte, i jobbet är jag en extrem planeringsmänniska och kan göra upp planer och ha idéer så det bara ryker om det. Privatlivet är en annan historia. Jag trivs alldeles utmärkt med att ta dagen som den kommer, planering är ju helt meningslöst eftersom det aldrig blir som man tror i allafall. Det närmaste planering jag kan komma är kommande semester (Borneo, USA eller Malaysia? Eller någon helt annanstans?). Begriper inte riktigt poängen med att se längre framåt i tiden än så egentligen...jag är en ivrig anhängare av att göra det som känns bra för stunden och sen kan man väl köra på det tills det inte känns bra längre? Kan man inte träffas, utgå ifrån att man trivs tillsammans och sen är det bra så? Nix, saker och ting är tydligen inte så okomplicerade som man skulle kunna önska. Andra människor är konstiga varelser. Tur att jag själv är så jävla okomplicerad och logisk då...haha :P

I morgon är det fräda ;)

Ibland känns det som om min hjärna håller på att koka över. Det känns som om jag har tillgång till ett begränsat minnesutrymme i mitt huvud och för att jag skall få plats med något mer så måste nåt annat sorteras bort. Just nu är det så mycket information från alla håll och kanter att jag inte riktigt vet vart jag skall göra av allting. Rent logiskt så vet jag att jag borde skriva ned saker och det gör jag så mycket jag kan...problemet är bara att jag är en vandrande katastrof när det gäller att organisera saker och ting (läs: papper). Jag skriver ner saker men inte på samma papper utan på tusen olika papper, postits, i almanackan...resultatet blir att jag ligger begravd under ett berg av papper med irriterande känsla av att jag ÄNDÅ missat något viktigt som jag borde ha gjort. Skrivbordet på jobbet ser ut som ett katastrofområde och lägenheten skall vi inte tala om.

Min önskan är att man kunde ladda ner en massa information direkt till hjärnan á la the Matrix. Då skulle alla mina organisationsproblem vara lösta. Att leva med en obehaglig metallpryl i nacken skulle fasen vara värt besväret. Jag behöver bli mer organiserad. Problemet är att det är skittråkigt att organisera och jag är världens mest opyssliga person. Det jag skulle behöva är att någon annan som tycker sånt är roligt traskade in i mitt liv, fixade till allting lite snyggt och sedan lämnade över ett välinpackat litet paket till mig tillsammans med en beskrivning på hur jag skall lyckas hålla allting flytande. Det gäller både arbets- och privatliv, för övrigt. Någon frivillig?

Så börjar livet återgå till det normala igen då. Efter ett träningsuppehåll under påsken så kunde jag i och med gårdagen börja köra som vanligt igen...träningsuppehåll i all ära, de behövs. I bland känner jag mig så sliten i kroppen att jag bara vill lägga mig i soffan och inte ta ett steg till, men då är det bara att fokusera på hur jäklig jag känner mig om jag inte tränar och sen är det bara att pallra sig i väg. Det som är så bra med träning är att det funkar för alla humör...oavsett om man är glad, arg, ledsen, lycklig, förbannad, eller förvirrad i allra största allmänhet så skingrar det tankarna en stund. Efter några dagars uppehåll så är det hur som helst så jäkla skönt att komma i väg till gymmet igen. Det känns som om man har laddat på sig en massa energi som ligger och hoppar alldeles under huden, jag går omkring och känner mig så laddad att jag tror jag skall gå upp i atomer så fort någon ens råkar nudda vid mig. Körde ett spinningpass i går och hade kunnat köra en timme till om det inte är så att jag ibland (det händer...) lyssnar till förnuftets inre röst som säger att jag har annat att göra än spendera precis hela kvällen på gymmet. Ok att jag gillar att träna men jag är inte helt knäpp. Tror jag. Men det är i och för sig en högst subjektiv åsikt...

Det är likadant varje helg. Först tycker jag det är jätteskönt att ha två dagar utan någonting inplanerat. Sedan får jag panik för att jag har hela två dagar utan någonting inplanerat. Det är då mobildjävulen sätter fart och man får sätta sig och sms:a och ringa alla man känner för att se om någon känner för att underhålla en under några timmar...vår vana trogen på jobbet så har vi bokat in en after work på fredag, så då är den dagen räddad iallafall :-) Vi lyckas alltid hamna på samma ställe, det är inte särskilt bra men drickat är billigt och gott och större krav har vi inte (det skulle vara jag som alltid surar för att musiken är dålig men vad gör man...tillgången på pubar med rockmusik är obefintlig). Får alltid ångest dagen efter när jag inser hur mycket pengar jag gjort av med...dricker helst drinkar och det är jäkligt gott men inte så billigt :/

På den gamla goda tiden när man själv stod bakom baren så var tillvaron mycket billigare. Jag såg till att jobba i stort sett varje helg, det var perfekt eftersom man kom in gratis på alla stora fester och jobbade man inte med kompisarna så stod de på andra sidan baren och underhöll en medan man tillverkade någon häxblandning...kort sagt, man var gratis inne på festen, träffade i stort sett alla man kände under kvällen, blandade till häxbrygder på löpande band, kände sig som en rockstjärna eftersom folk stod och skrek ens namn hela kvällen (inte för att jag inbillar mig att det var jag som var så populär...det var spriten som lockade...haha) och sen avslutades kvällen med några timmars härligt kassaräknande och städande innan man kunde efterfesta lite och till slut släpa sig hem vid sjutiden på morgonen. Dessutom hade man tillgång till de numera legendariska personalfesterna. Det var tider det :-) Nu för tiden är tillvaron som sagt inte lika billig, drickat får man betala själv (om inte nån vänlig själ känner för att bjuda på ett glas, då förstås) och fattig blir man. Men å andra sidan får man valuta för pengarna...:-) Nu skall jag lyssna vidare på Marilyn Mansons Mechanical Animals. So long.

The krull is on the loose. Well, nu har man varit hemma hos familjen och pulsat igenom 25 cm snö, lite skillnad mot hur det såg ut här i stan när jag åkte...det blev värsta kulturkrocken att komma ut på landet igen ;) Hemmabyn är lite speciell, jag har alltid varit skeptisk mot villaområden med välklippta häckar eftersom jag föreställer mig att det är där de knäppaste psykopaterna gömmer sig. Jag har sett tillräckligt många amerikanska thrillers för att vara på min vakt. Nu finns det väl i och för sig inga direkt välklippta häckar hemma, men ni fattar poängen va? 

Å andra sidan har jag exemplet Tully där jag bodde i en månad i Australien (ja jag vet...igen?!?! Men jag har så många knäppa historier från det landet så jag bara måste dela med mig). Det är en by där alla antingen jobbar med sockerrör eller bananer (jag sorterade bananer, för övrigt. Det är därför jag inte äter den vidriga frukten längre...huvva). Man börjar jobba runt halv sex på morgonen och kommer hem runt fyra-femsnåret. Då finns det absolut ingenting att göra vilket innebär att alla dricker sig kalaspackade eller blir höga. Byn består därför av smutsiga små hus, befolkade av folk utan tänder som antingen jobbar eller är påtända (eller jobbar påtända, för den delen). Det enda man kan roa sig om man inte jobbar är klättra uppför ett berg och det kan man bara göra när det inte regnar eftersom det är så brant. Och det regnar jämt i Tully eftersom det är den plats där det regnar mest i hela Australien. Tjoho. Efter fyra veckor där trodde man inte det var sant när man tog sig upp till Cairns och såg lyckliga människor igen :-)

Poängen (det finns en sån, jag lovar) är att det finns olika sorters byar men oavsett hur välklippta häckarna är så bör man vara observant. Jag tror det var poängen, åtminstone. För övrigt har jag börjat toklängta efter havet. Jag måste komma på en anledning att ta mig dit.

I stereon ikväll: Mötley Crüe - Red, White & Crüe

När jag kom ut ur duschen i morse så hade jag ett skärsår på halsen som inte fanns där innan. Jag hade skurit mig på halsen. I duschen. Hur fan lyckas man med det?!? Jag har tidigare lyckats skära mig på pepparkakor (jo det är sant), papper, garderober, trä...tja, det mesta skulle man kunna säga. Men i duschen?!? Det kan ju fan inte vara normalt. Det skulle ju i och för sig kunna vara så att jag har dubbla personligheter, fick en blackout och skar mig själv. Men med vad? Det här är ju inte klokt. Tror jag skall börja svepa in mig själv i bubbelplast.

Det finns de som tycker att jag lägger alldeles för mycket pengar på musik...tur då att det är mina pengar jag spenderar och inte deras :-)
Metallica - St Anger
Chris Cornell - Carry On
Danko Jones - Never Too Loud
Audioslave - Audioslave
Jason Mraz - Mr A-Z
Rolling Stones - Exile On Main Street
Soundgarden - Down On The Upside

Det var inte så svårt att hitta som jag trodde...lyckades komma på tunnelbanan i tid och dessutom hitta fram till målet också. När jag sedan skulle tillbaka hem tidigare än beräknat visade det sig att alla tåg åt mitt håll var överfulla så det gick inte att boka om biljetten. Hade med mig datorn och hade tänkt fördriva tiden med att surfa på tåget, men när jag väl kom ombord visade det sig att alla tåg i Sverige(!) hade nåt fel med Internetuppkopplingen så det gick ju inte. När jag kom hem vid åttatiden kände jag mest för att sätta mig framför tv:n och sura men jag tog mig i kragen och gick till gymmet istället. Efter en timmes konditionsträning känns allting mycket bättre :-)

Jag har alltid tyckt att det varit så jävla corny att citera låttexter men det här är för tillfället världens bästa låt som jag lyssnar på varje morgon när jag åker till jobbet...så den måste jag förstås dela med mig av. Är man besatt av låttexter så är man...och den här texten träffar rätt precis överallt. Dessutom är jag envåldshärskare, domare och jury på den här sidan så jag gör som jag vill. Jag siktar för övrigt på att se musik- och textförfattare på Hultsfred i sommar...:-)

Leave Out All the Rest  - Linkin Park

I dreamed I was missing
you were so scared
but no one would listen
cause no one else cared
after my dreaming
I woke with this fear
what am I leaving
when I´m done here
so if you´re asking med I want you to know

when my time comes
forget the wrong that I´ve done
help me leave behind some
reasons to be missed
don´t resent me
and when you´re feeling empty
keep me in your memory
leave out all the rest
leave out all the rest

don´t be afraid
I´ve taken my beating
I´ve shared what I made
I´m strong on the surface
not all the way through
I´ve never been perfect
but neither have you
so if you´re asking me I want you to know

forgetting / all the hurt inside you learned to hide so well
pretending / someone else can come and save me from myself
I can´t be who you are

I stereon ikväll: Prodigy - Music For The Jilted Generation

Jag är en fullkomlig träningsnarkoman. Det är ingenting jag hymlar med och inte någonting som jag avser att ändra på heller, för den delen. Har man ett stillasittande jobb måste man röra på sig och jag blir fullkomligt galen av all överskottsenergi om jag inte får göra av med den på något sätt. Jag klarar inte av märkliga träningsformer som aerobics (komma ihåg en stegkombination på fler än tre steg, undvika att trampa på andra människor och hålla sig till takten samtidigt? Ha! Skulle inte tro det), stepup (verkar ju jävligt kul att stå och trampa upp och ned på en bräda. Samtidigt som man riskerar att bryta bägge fötterna.) eller yoga (så jäääävla tråkigt...prövade ett tag men det slutade med att jag var så uttråkad på att stå och titta att jag låtsades tävla med de som stod bredvid om vem som fortast kunde byta ställning, sträcka sig längst, etc. Då försvann liksom hela tanken med avslappning). Tacka vet jag spinning (sätt på lite tysk hårdrock och trampa tills man har tappat all känsel i benen), styrketräning (det är bra att ha muskler på krogen) och box (oslagbart om man är arg på någon...visualisera personens ansikte på mitsarna och sen slår och sparkar man som en galning i en timme. Tro mig, det hjälper). Har man tränat ett tag så inser man ganska snart att det finns en del sterotyper på gymmet:

Den seniga typen återfinns på gymmet företrädesvis under vintermånaderna. Övriga månader hittar man personen ifråga i närmsta löpspår. Åtminstone under den halva sekund man hinner se personen ifråga innan de spurtar förbi som om det gällde livet. På gymmet bosätter de sig på löpbandet där de med bestämda steg springer som galningar på löpbandet under (minst) en timme. Klädseln är företrädesvis linne och fula shorts a lá Stefan Holm (förlåt Stefan. Du är en otroligt duktig idrottare men shortsen? Gode Gud).
Den spänniga typen hittar man bland styrketräningsmaskinerna och/eller de fria vikterna. Klädseln är träningsbyxor och linne/t-shirt. Överkroppen brukar vara enorm medan de undra regionerna mest påminner om spaghettirester. Belastningen på vikterna brukar vara enorm och personen i fråga orkar ett par lyft och inte mer. Personen i fråga är också mycket intresserad av att träna framför en spegel. Gärna flera speglar så den egna kroppen kan betraktas ur flera vinklar samtidigt.
Den smala bruden har på sig de senaste träningskläderna och ser till att sminka sig/fixa håret i minst tio minuter innan hon tar sig ut i gymmet. Väl där kastar hon sig över närmaste cardiomaskin (cykel, löpband, etc) och trampar. Och trampar. Belastningen är lika med noll och hon läser senaste numret av "Veckorevyn" under tiden så fokuseringen är lika med noll. Men hon tränar ju. Dessutom är hon livrädd för att lägga på sig muskler och äter plikttroget en banan efter träningen. Eller möjligtvis en riskaka.
Nyårslöftet köper träningskort någon gång under perioden 1-31 januari. Personen ifråga kör stenhård träning 3-4 gånger i veckan under ca 3-4 veckors tid. Allt i avsikt att börja sitt nya liv. Sedan är det jobbigt, svettigt och tar en massa tid och personen syns sedan pliktskyldigt på gymmet ca 1 ggr/månad under resten av året.
Den coola typen personifieras företrädesvis av några killar i väl genomtänkta träningskläder. De går runt lite planlöst bland maskinerna, har inget träningsprogram utan fastnar för det som känns mest aktuellt för stunden. Mesta tiden på gymmet står de och snackar.

Nu kan man ju fråga sig var jag passar in...fundera på det ni...haha :P

Det här är resultatet av min senaste spritinventering. Jag har i och för sig alltid haft filosofin att det är bättre att ha för mycket än för litet men det här är ju helt galet. Var kom allt det här ifrån?!?

I går gjorde jag någonting som jag säkert inte gjort på femton år. Minst. Jag försökte stå emot in i det sista, men när jag förstod att jag väl satt fast i skiten var det bara att bita ihop och få det överstökat. Jag tittade på melodifestivalen. Är man sällskapssjuk så får man (tydligen) ibland stå ut med att göra saker som man inte vill. Har inte bestämt mig än för om jag skall försöka förtränga hela eländet eller om jag skall ha ångest över det faktum att jag aldrig kommer att få tillbaka de där två timmarna av mitt liv. Jag tror att jag måste handla lite rockskivor för att tvätta av mig obehagskänslan. Usch.