Rena tänder
I morgon skall jag till tandläkaren. Jag har aldrig haft ett enda hål och följaktligen inte heller lagat något vilket gör att jag inte har den där enorma obehagskänslan för att gå dit som många andra har. Men i och för sig så tycker jag inte heller att det är särskilt roligt. Vilka människor är det egentligen som vill bli tandläkare? Är det de som misslyckades att ta examen från tortyrskolan? Först får man lägga sig ner i en stol med en lampa på (uppskattningsvis) 100 watt upptryckt i ansiktet. Avsikten är givetvis att göra patienten blind/stel av skräck (någonsin sett en hare fångas i strålkastarsken? Just det). Sedan skall det tas röntgenbilder. Då tar de fram någon slags hemsk skapelse i hård plast med extra vassa kanter som trycks upp i gommen på en på ett sätt som skall göra så stor skada som möjligt.
Sedan är det dags för undersökning. Först tar vi fram ett metallredskap som är vasst som satan. Det stoppar vi in i munnen på patienten (läs: mig), hakar fast det på så många ställen som möjligt och sliter sedan uppmuntrande redskapet fram och tillbaka. De säger att det är för att kolla att allting sitter fast ordentligt men jag tror fan att det de försöker göra är att rista in sina initialer i mitt tandkött a lá graffitistyle. När den här pinan är överstökad kommer det roligaste: sugen och skrapan. Sugen känns som en dammsugarslang som när som helst kommer att fastna i munnen och aldrig kommer att gå att få loss igen. Skrapan är inte heller så trevlig. Den ger ifrån sig ett vinande ljud och jag svär att jag kan se hur den åsamkar skada därinne. Dessutom: vad händer om tandläkaren får hicka? Så länge de koncentrerar sig på tänderna går det väl bra men tänk om de står och pillar nära tandköttet och plötsligt hickar till? Vad händer då? Jag vill inte tvingas få en tandläkarskrapa bortopererad ur halsen. Eller om de hostar till? Eller jag för den delen? Hur stora marginaler snackar vi här egentligen? Jag föredrar att gå ut från tandläkaren med alla kroppsdelar intakta samt utan skrap- eller sticksår.
Sensmoral: om du är en hickande tandläkare, håll dig ur vägen. Tack.
Sedan är det dags för undersökning. Först tar vi fram ett metallredskap som är vasst som satan. Det stoppar vi in i munnen på patienten (läs: mig), hakar fast det på så många ställen som möjligt och sliter sedan uppmuntrande redskapet fram och tillbaka. De säger att det är för att kolla att allting sitter fast ordentligt men jag tror fan att det de försöker göra är att rista in sina initialer i mitt tandkött a lá graffitistyle. När den här pinan är överstökad kommer det roligaste: sugen och skrapan. Sugen känns som en dammsugarslang som när som helst kommer att fastna i munnen och aldrig kommer att gå att få loss igen. Skrapan är inte heller så trevlig. Den ger ifrån sig ett vinande ljud och jag svär att jag kan se hur den åsamkar skada därinne. Dessutom: vad händer om tandläkaren får hicka? Så länge de koncentrerar sig på tänderna går det väl bra men tänk om de står och pillar nära tandköttet och plötsligt hickar till? Vad händer då? Jag vill inte tvingas få en tandläkarskrapa bortopererad ur halsen. Eller om de hostar till? Eller jag för den delen? Hur stora marginaler snackar vi här egentligen? Jag föredrar att gå ut från tandläkaren med alla kroppsdelar intakta samt utan skrap- eller sticksår.
Sensmoral: om du är en hickande tandläkare, håll dig ur vägen. Tack.
Kommentarer
Trackback