Katta

Denna vecka skulle jag på konferens med nya jobbet. Jag insåg snabbt att jag inte hade någon väska. Alltså, väska har jag men den väska som jag vanligtvis använder när jag skall bort är min stora backpacker-ryggsäck som varit flitigt använd genom åren och det både inrikes och utrikes. Detta har gjort att väskan kanske inte kan räknas bland de fräschaste väskorna i världen och jag insåg dessutom att en stor ryggsäck över huvudtaget inte är så business. Snokade därför runt hela stan för att hitta en väska. Insåg efter besök i två affärer att den typen av väska som jag ville ha kostade MINST 800 spänn. MINST. Hittade efter lite letande en billig väska på Clas Ohlson. Väskan var dock givetvis slut i den affär vi var i så det varb ara att sätta sig i bilen och åka till nästa Clas Ohlson-affär. Där fanns väskan. Men den kanske var lite liten? Eller inte. Eller var den det? Eller inte. Köpte efter en viss ångest väskan men var något orolig för att inte få plats med alla prylar i den. Efter att ha packat väskan så kunde jag precis stänga locket. Halleluja. När jag sedan mätte upp mina nya kollegor på stationen så insåg jag att de allihopa hade likadana väskor som jag hade. Halleluja. Tur att man inte börjar sitt nya jobb med att skilja sig från mängden.

Jag har ett bra tag svurit över min cykel som hela tiden haft kassa däck. Nu bytte jag i och för sig däck i somras så det skall vara bra kvalitet på dem men jag behövde pumpa dem och det gick inget vidare. Använde mig av pumpen på stan och tyckte inte det hände någonting. Alls. Irriterade mig och i går var det dags att pumpa däckeländena IGEN. Satt i säkert tio minuter och det hände ingenting. Plötsligt insåg jag dock varför. Handtaget har två stycken munstycken i olika storlekar och jag har hela tiden använt fel munstycke. Vilket är för stort. Vilket innebär att all luft pyst utanför ventilen. Bytte munstycke och det tog typ 3 minuter att få klart cykeln. Max. Bra, där.

Har bytt jobb, sagt upp gymkortet och i morgon blir det ny hårfärg. Rätt skönt när man genomgår en total förvandling, tycker jag. Oftast kör man bara på men någon gång då och då så känner jag att det är dags att stanna upp, ta ett djupt andetag och sedan avsluta gamla saker för att ersätta dem med helt nya. Ju fler desto bättre, faktiskt. Jag får i alla fall en grym kick av att köra igång med en massa nya saker, man känner sig lite som en ny människa. I vilket fall som helst, fr o m nästa vecka skall jag bara köra hemmaträning i en månad och sedan är planen att lösa kort på nya gymmet. Med andra ord, fr o m måndag så kör jag ALL träning på morgonen innan jobbet. ALL träning. Och nej, jag är absolut inte morgonpigg så det kommer att bli en utmaning att gå upp minst en timme tidigare för att hinna träna. Men så skönt att börja dagen med träning och ha kvällen fri =)

Ibland när man sitter vid datorn så kommer lilla O fram. Hon sätter sig på golvet vid stolen coh sträcker upp händerna, allt för att komma upp i knäet och gosa. Tror man. För i samma sekund som man lyft upp henne och satt ner henne i knäet så brottar hon sig blixtsnabbt fram till tangentbordet och börjar hamra på det som om det gällde livet. Till hennes fördel skall sägas att hon hamrar på det under tiden som hon endast tittar på skärmen. Redan i unga år har hon en inövad fingersättning. Dessutom har hon hittat kortkommandon till alla möjliga olika funktioner. När hon inte hamrar på tangentbordet så undersöker hon musen med stor frenesi. Försöker man ta ifrån henne någon av ovanstående två saker så gör hon allt för att få dem tillbaka, hon vrider sig, klöser sig och brottar sig fram. Och jag lovar, ingen är starkare än lilla O när det verkligen gäller. Ingen. Nu är frågan: borde jag bli oroad över lilla O:s brist på ständigt "mamma-och-pappabehövande" eller skall jag bli stolt över hennes uppenbara teknikintresse? Hm.

En familjemedlem gå klädd i shorts och t-shirt och hävdar att det är varmt. En annan familjemedlem går samtidigt klädd i linne, munkträja, halsduk, långbyxor och tofflor och hävdar att det är kallt. Frågan är: vem har rätt???

I morgon blir det besök på det nyöppnade gymmet. Hoppas, hoppas, hoppas att det verkligen är så bra som jag tror att det är. I så fall säger jag upp mitt nuvarande gym på studs, tecknar nytt årskort där och inleder omgående operation "stiga-upp-tidigt-för-att-hinna-träna-innan-jobbet". Kommer antagligen inte att gå helt lätt (nej jag är inte morgonpigg) men om jag väl bestämmer mig så...=)

Ni vet när man är rätt säker på en sak, tar ett beslut och genomför det...och efter det så händer det saker, om och om igen som bara bevisar att det beslut man tagit är SÅ jävla rätt? Fasen vad nöjd jag är. SÅ jävla rätt var det.

I morgon är sista arbetsdagen på det ställe där jag tillbringat de senaste sex åren (nåja, inte ALL tid kanske...men en stor del av den =). Skumt. Men samtidigt ganska häftigt. Nästa vecka blir det några dagars semester innan nya jobbet rivstartar med en konferens i Stockholm. Spännande! =)

Nu har lönen börjat komma regelbundet efter föräldraledigheten. Allvarligt talat, jag är skitrik :D

Nu är det gjort, jag har sagt upp mig. Spooky =)

"Hur är det med dig då?"

Vi har en platt-tv. Trots (måste jag erkänna) lite motstånd från min sida (men vi har ju en tv som funkar? Ok att den väger uppskattningsvis 50 kilo och är lika stor som enmindre husvagn men den visar ju en bild?) så har vi nu en riktigt vacker tv-historia här hemma. Lite skillnad i kvalitet väntade man sig ju men förväntningarna motsvarades klart...utom på ett område där de klart överstegs. Text-tv. Vilken skärpa! Vilka färger! Vilken svärta! Kolsvart bakgrund och skarpa bokstäver i bland annat grönt, blått och gult. Och så snabbt det går! Text-tv sidorna laddas blixtsnabbt! Jag skall bara kolla på text-tv hädanefter. Otroligt vackert. Otroligt. Synd att text-tv inte har ljud. Det hade verkligen varit pricken över i.

Är det onormalt att nästan hoppas på strömavbrott när det blåser en mindre storm utanför? I och för sig kan man inte surfa då men vad fasen, man måste leva lite farligt. Det kan väl vara lite mysigt med tända ljus (läs: skenet från mobiltelefonernas displayer)? Dock får inte strömavbrottet vara längre än till max klockan fem i morgon bitti för då skall lilla O ha välling och jag känner inte riktigt för att förklara för henne att vi måste värma vällingen över ett stearinljus. Hungriga bebisar är verkligen inte att leka med. Verkligen inte.

I går klackade jag om några skor. Konstigt förresten att killar aldrig behöver klacka om sina skor förresten. Nåja. Hur som helst. Skomakaren stod och pillade med en maskin med ryggen mot disken varpå vi ställde oss och väntade tills han var kvar. Då kommer det en kvinna och går förbi och och sätter sig vid disken. Jag tyckte det var lite konstigt men utgick ifrån att det var hans fru eller nåt som skulle vänta på honom. När skomakaren vänder sig om så slänger hon upp sitt kvitto på bänken och skall hämta sina skor. Hon gick före i kön! Utan att varken titta på oss eller säga ett ord! Man skulle förmodligen sagt något (läs: petat henne i ögat) men jag blev så chockad över att det finns sådana idioter i världen. Sade ganska högt och lite syrligt att "det här med kösystem är tydligen inte något som prioriteras här" men tanten ignorerade oss totalt, betalade och gick. Nu i efterhand så önskar jag att jag skällt ut henne. Jag kunde inte göra det då för jag blev så paff. Men fasen vad jag ångrar mig. Jag önskar att jag fick se henne igen så jag kunde skälla ut henne. Eller åtminstone knuffa ner hennei nåt dike. Eller köra över henne med barnvagnen. Jäkla KÄRRING.

Att surfa på Internet är ungefär som att borsta tänderna. Man gör det innan man går och lägger sig och man känner sig nöjd efteråt eftersom man vet att man behöver göra det men det är egentligen ganska tråkigt.

Förra helgen så fick jag plötsligt jäkligt ont i axeln, så ont att jag inte kunde lyfta armen i axelhöjd. Efter lite informationshämtning så kom jag fram till att axeln med allra största sannolikhet var inflammerad varför jag har petat i mig lite antiinflammatoriska tabletter och inte tränat på en hel vecka. Vill absolut inte göra något med axeln så att jag inte kan träna på ett halvår istället för en vecka...hur som helst, nu är det bekräftat att jag blir helt outhärdlig när jag inte får träna. Har jag en vilovecka så är det okej för det har jag när kroppen känns trött och sliten och då är det jätteskönt att ta det lugnt. Nu har jag varit så rastlös att jag hållt på att bli galen och verkligen velat träna men inte gjort det eftersom jag inte vill göra nåt dumt med axeln (som för övrigt verkar ha läkt ihop alldeles utmärkt). Jag blir grinig, rastlös (det kryper i hela kroppen så att jag till slut sitter och sprattlar med hela kroppen, allt för att få röra på mig), lättirriterad...tur att man har en familj som ändå står ut med en (inte för att de har något val, men ändå...=). En sak är säker och det är att jag skall träna nästa vecka, annars blir jag galen. Helt. Galen.

Telefonen är fan aldrig så tyst som när man väntar på att den skall ringa...

Det finns ett problem som uppstår när vi skall lägga lilla O på kvällarna. Vi har tydliga rutiner, samma sak varje kväll (dock har det nyligen tillkommit ett nytt moment, tandborstningen, detta i takt med att lilla O utvecklat små och sylvassa tänder =) och lilla O vet precis vad som skall hända när vi börjar fixa med våra rutiner. Oftast blir hon trätt bara av förberedelserna, ibland blir hon inte lika trött och då tar läggningen något längre tid. Problemet är dock att JAG blir dödstrött. Tydligen har rutinerna satt sig mer på min hjärna än på lilla O:s. När lilla O har ätit och skall läggas i sängen så är jag helt färdig och skulle utan problem kunna somna på stört och sova hela natten. Varför var det ingen som sade att läggningsrutinerna inte bara påverkar bebisen utan även bebisens föräldrar???

Vad är dealen med all svamp? Plötsligt skall alla ut i skogen och plocka svamp. Det spelar ingen roll om det är människor som aldrig någonsin brukar vara ute i skogen, nu jävlar skall de ut och plocka svamp. De traskar ut med hinkar, påsar och korgar (ärligt talat, vem under 60 bast har en korg hemma år 2011?) och plockar svamp så de nästan svimmar. Sedan stoltserar de med svampen på bloggar, Facebook och överallt där man egentligen kan visa upp bilder på denna fantastiska svamp. Det är trattkantareller och ...ja, sån där annan svamp som man kan äta. Vad gör folk med all denna jävla svamp? Kan de verkligen tillaga den? Hur orkar de? Står de där glada och rensar svamp i fem timmar efteråt och skär och kokar och vad det nu är man gör med svamp? Det HÄR hemmet är garanterat en svampfri zon. Vill jag äta svamp så går jag på restaurang. Alternativt köper några champinjober på ICA. Sådeså.

Jag var lite förväntansfull inför hur mitt träningsschema skulle funka tidsmässigt den första veckan av jobb. Vad hände då? Inflammation i axeln så jag kan inte träna. S-K-I-T säger jag.

Det här är den sista lediga dagen innan jag börjar jobba igen. I morgon skall jag alltså tillbaka till jobbet efter att ha varit borta i ungefär elva månader. Det känns helt ok, det skall bli kul att träffa kollegorna igen och få en grundlig (skall jag se till!) genomgång om vad som har hänt under tiden som jag har varit borta. På jobbet händer det ständigt mycket, men under de elva månader som jag varit borta så har det hänt så otroligt mycket mer i livet än vad det någonsin kan ske på jobbet under samma tid. Det är nog därför det känns ganska lugnt att börja jobba i morgon, ingen som helst jobbångest (även om jag helst skulle stoppa ner lilla O i fickan och ta med henne hela dagen. Men det skulle inte funka så bra eftersom 1) Lilla O är så stor att hon knappast får plats i någon ficka 2) Även om lilla O skulle få plats skulle hon bli grymt uttråkad och sprattla som en galning i fickan och 3) Jag är inte helt säker på att de på jobbet skulle uppskatta lilla O:s fullkomliga kaskader av diverse ljud.), vara hemma med en bebis förbereder en liksom på allting i livet. Klarar man stressen som uppstår när lilla O vill ha gröt och inte får det på sekunden så klarar man allt. Det här kommer att vara en baggis.

Är man verkligen en gnällkärring när man tycker att folk kan dämpa ner sig efter klockan elva på kvällen? Måste de verkligen vara så högljudda? Och vad är det för kläder de har på sig? Eller inte har på sig...fryser de inte? Och skall man verkligen dricka så mycket när man är så ung? Och röka? Borde så unga människor inte vara hemma när det är mörkt ute? Va? Va? Va?

Alltså vad är meningen med alla dessa jävla kedjebrev på Facebook??? När man var liten så fick man de sabla kedjebreven i kuvert (fascinerande att det fanns de som faktiskt lade pengar på att skicka iväg eländet) men nu får man all skräp uppstoppad i ansiktet varenda gång man loggar in. Handlar det inte om att man skall protestera mot cancer (personligen föredrar jag att ge pengar till Cancerfonden framför att skriva det på FB men det är väl bara jag) eller orättvisor i allmänhet så skall man skriva att man älskar diverse familjemedlemmar, husdjur, färger, man skall meddela hur lång tid man tar på sig att fixa håret på morgonen, hur långa fötter man har...jag vill inte VETA! JAG VILL INTE! TA BORT! Jag trodde att jag var av med alla dessa kedjebrev när jag blev vuxen men tydligen inte. Men vänta lite...jag svarade ju aldrig på ett enda kedjebrev. Det kanske är det här som är förbannelsen? Jag är fast i en kedjebrevsloop som aldrig tar slut. Arrrggghh.

Jag skulle vilja dementera en sak. Det verkar finnas en uppfattning om att de som tränar regelbundet och hyfsat mycket (mig själv inkluderat) alltid är grymt motiverade och studsar i väg på små rosa moln till träningen. Så är det INTE. Vissa dagar är jag så omotiverad att det är helt galet, man är trött och seg, kroppen vill inte och till råga på allt så regnar det ute. Dessutom vill jag heller sätta mig i soffan och äta kakor. Men det är då som man får bestämma sig. Skall jag sitta och gnälla och känna mig misslyckad senare för att jag inte tog mig till gymmet (för ärligt talat, hur svårt är det) eller skall jag bita ihop, sätta på mig regnkläderna och cykla i väg för att köra ett pass och känna mig jävligt nöjd för att jag över huvudtaget tog mig i väg? Det senare, förstås. Jag väljer att se på min träning som ett jobb. Vaknar man på morgonen och känner att man inte vill gå till jobbet, vad gör man då? Drar täcket över huvudet och somnar om? Nix, man svär lite, krånglar sig upp ur sängen och tar sig till jobbet. För det finns inga alternativ. Klart man skall jobba. Och klart man skall träna. Dessutom jobbar jag ständigt, ständigt med att motivera mig själv, jag läser träningsbloggar, prenumererar på träningstidningar, läser böcker och hemsidor om träning för att hitta nya övningar och upplägg att variera mig med, jag loggar alla mina träningspass...det här med att hitta motivation är inte alltid lätt. Men det är ingen annan som kan hitta den åt en, det måste man göra själv.