Katta

Jag begriper inte hur det kan vara så jäkla svårt att hålla liv i lite blommor. Det är ju inte så att de har skyhöga krav direkt, sätt dem i ett fönster och häll på dem lite vatten då och då (när man kommer ihåg det) så står de där tysta och snälla och stör ingen. Jag lyckades för några veckor sedan avliva ett par blommor (inte avsiktligt, ser jag ut som en blommördare eller?) och efter att jag insett att de aldrig skulle repa sig efter min misshandel så åkte de ut. Sen tyckte jag att det skulle vara lämpligt att köpa ett par nya blommor (köpa blommor är för övrigt Mycket Vuxet och Ansvarsfullt) som var likadana. De luktar gott och jag medger, jag är svag för saker som luktar gott. Nu håller de här också på att dö. Trots att de står i ett fönster och får vatten då och då. Vad begär de av mig? Näringslösning? Högläsning? Att jag sjunger för dem? (Då skulle de förmodligen kasta sig mot fönstret i nåt slags självmordsförsök. Kan växter begå självmord? Då skulle de det. Tro mig.)

I helgen bestämde jag mig för att åka inlines. Jag har inte åkt på evigheter men nu bestämde jag mig för att det fick vara slut på tjatande om att "jag skulle vilja..." utan nu var det dags att skrida till verket. Det var jäkligt roligt (tävlingsmänniskan i mig uppskattar möjligheten att köra om fotgängare utan större ansträngning...jag vinner! JAG! JAG! HAHAHAHA) men intrycket jag gav var nog väldigt mycket Bambi på hal is...så länge man åker på schysst asfalt och vägen är rak så går det hur bra som helst (fort också) men den här stan är ju olyckligtvis full av backar, avtagsvägar, kullersten, spårvagnsspår samt barn, djur och pensionärer som uppvisar irrationella beteenden (håll till vänster och stanna där, tack). Jag måste ändå säga att åkandet avlöpte till belåtenhet (jag körde inte ihjäl någon, varken mig själv eller någon annan). För övrigt körde vi igång årets grillningssäsong i helgen. Maten blev liiiite bränd men smakade bra ändå. Så länge någon annan står för matlagandet och min inverkan inskränker sig till uppmuntrande hejarop ("Det ser bra ut", "Skall du inte flytta köttet dit istället" "Nu blev det bränt" "Hjälpa till? Nej jag vaktar ju ölen") så är jag nöjd och äter det mesta :-)

Jag har nästan fått till vana att hitta små uppmuntrande lappar från mina kollegor på min plats när jag har varit borta ett tag...eller så är de så snälla att de helt enkelt ritar något medan jag sitter där och ger mig resultatet direkt. Det här är det senaste i raden av smickrande alster. Dessutom ganska naturtroget :-)

Jag tror inte att jag är en Stressad Människa utan jag föredrar att kalla mig Ganska Lugn. Det finns ändå en del saker som på nolltid kan driva mig till vansinnets brant, från att ha varit en (relativt) lugn person så kan jag på 0,5 mikrosekunder förvandlas till ett nervröst vrak som är beredd att explodera vilken sekund som helst. Dessa saker är:
- Datorer/dataprogram som inte fungerar. Herregud. Det kommer upp nåt jävla "error"-meddelande som ingen normal männsika kan tyda. VEM skriver ihop de där idiotiska meddelandena??? Det står nån sabla kod med en massa sifror och någon varningstext. Jaha? Vad skall jag göra nu då? Starta om datorn? Ringa brandkåren? Kasta ut eländet genom fönstret (kanske inte hjälper mot sagda problem men jag skulle må bättre)?
- Människor som går sakta i trånga utrymmen. För guds skull kan ni flytta på er? Gå och strosa för allt i världen men måste ni gå i bredd? Måste ni ha en barnvagn/rullator som är lika bred som en mindre monstertruck? Måste ni gå i mitten av vägen? Fotgängare håller faktiskt till vänster i det här landet...UR VÄGEN!
- Saker som går sönder. Jag avskyr när saker går sönder. Särskilt när det är mitt eget fel. Typ "jo jag kan bära den här stora lådan med tunga böcker och glasprylar på egen hand. Lådan kommer inte att gå sönder. Nu gick lådan sönder. Allting i den gick också sönder. Fan."
- Grannar som spelar dålig technomusik jättehögt mitt i natten. Varje kväll. Nåja, nu rör det sig bara om en granne och han (jag VET att det är en han) har skärpt till sig betydligt (antagligen ringde någon och klagade...HAHA där fick du). Men ändå. Man kanske inte skall ha ljudvolymen i bott och ha kass musiksmak när man bor i lägenhet. Särskilt inte när man har en mordlysten och potentiellt Galen Människa som granne. Grrr.

Det skulle eventuellt kunna vara så att jag jobbar lite för mycket. Det kanske inte är helt nödvändigt att ha två jobb. Å andra sidan är det trevligt att få lön från två jobb. Dessutom kan jag lika gärna jobba och tjäna pengar som sitta hemma och glo på tv. Det är möjligt att man kanske behöver sitta och glo på tv ibland. Men å andra sidan får jag spader om jag inte har något att göra. Fast det är möjligt att man kanske inte behöver sysselsätta sig med just arbetsuppgifter utan kan hitta på något annat istället. Hm.  

Den här fina artikeln hade en av mina kollegor skrivit ut och lagt på min plats när jag var borta. Tydligen var artikeln så "jag". Tydligen så var nämnda personer på besök utanför vår arbetsplats någonstans. Vad de nu skulle göra där. Det är ju inte fest hela dagen ute på området, direkt (utom förstås när klockan slår tolv och lämmeltåget drar sig mot något av lunchställena förstås. Det var kanske det de ville se? Ungefär som att åka på safari till Afrika och se djuren hopas kring vattenhålet...fast här är det snarare kontorsmänniskorna som hopas kring woken. Måste vara mycket spännnande och exklusivt att se om man kommer från Stockholm). Jag känner mig hur som helst hedrad över att bli delgiven denna information. Lyckades dock missa hela händelsen med röd matta och polispådrag. Jägarns.

I dag var jag och några kollegor iväg på affärsresa (låter flådigare än vad det var men jag kommer inte på något bättre ord just nu). Dagen bestod av några möten, lunch och en tripp till IKEA (har man gångavstånd till detta underbara varuhus så bara måste man köpa något. Jag skiter i vad, bara NÅGOT). På IKEA inhandlades värmeljus och...påsförslutare. Värmeljus är ok, de här luktade gott och jag gillar att elda saker. Påsförslutare är mindre ok. Påsförslutare??? Vad tänkte jag på? När förvandlades jag till en gammal tant som inhandlar påsförslutare på IKEA? Vad är nästa steg? Virkning? Knyppling? Pensionssparande? Arbete i trädgården (Nåja, i mitt fall skulle det väl bli arbete i soprummet på den asfalterade innergården...men iallafall)? Herregud jag tror jag måste sno godis från nåt småbarn för att upprätta balansen igen.

Jag har fått min semester beviljad, precis när jag ville ha den. Det vill säga att det blir Hultsfred i år igen. Sist jag var där svor jag på att jag aldrig skulle återvända till det där stinkande området igen, men så bra gick det med det löftet...när ett av världens bästa rockband (Linkin Park...vilka annars) kommer så får man ju helt enkelt offra sig. Dessutom är Hultsfredsfestivalen (när man väl vant sig vid lukten) ett otroligt skönt ställe att befinna sig på. Man vandrar omkring i en egen värld som är full av (smuts) rockmusik, öl och mer eller mindre (illaluktande) knäppa människor. Under några dagar kan man driva omkring och göra precis vad man vill och det finns ingen som bryr sig det minsta. man äter när man blir hungrig, sover när man blir trött (nåja...sova och sova...det är det man gör på bussen hem), pratar med en massa roliga människor, dricker öl och lyssnar på mer eller mindre kända artister. Man kan göra precis vad man känner för, kan slänga mobiltelefonen åt he-e och behöver inte ta ansvar för någonting mer än sig själv och det är någonting som för tillfället passar mig alldeles utmärkt.

På jobbet idag diskuterade förresten jag och kollegorna vad vi skulle välja att heta om vi kunde välja vilket namn som helst. Resultatet blev Superwoman, Robocop och Ulf. Nedan har "Ulf" återigen härjat med den stackars plastankan. Jag är överlycklig över att ha lyckats sprida mina rastlöst mordiska tendenser till bordsgrannarna. Observera blodet som rinner från pannan. Alright.

Jag har en elak tomte hemma hos mig. Så länge jag är hemma så håller sig tomten i skinnet, han är lugn, tyst och i det närmaste osynlig. Så snart jag går ut och låser dörren så får tomten ett nervöst sammanbrott och hela helvetet brakar löst. Tomten öppnar mina garderober, släpar ut kläderna och slänger dem över hela lägenheten. Han använder mina köksprylar och lämnar dem odiskade i köket. Han släpar fram papper och lägger det i oorganiserade högar i köket, i hallen och på mitt skrivbord. Dessutom ser han på något sätt till att det lilla vatten som mina växter får torkar bort vilket leder till att växterna lider en långsam och obarmhärtig död. Så snart tomten hör mig sätta nyckeln i låset så försvinner han dock tillbaka till sitt gömställe och lämnar mig ensam med en lägenhet i totalt kaos. Jävla tomte.

Jag har funderat lite över mina kulturella vanor på senaste tiden. Jag tycker i och för sig att de är normala och att det är alla andra som har konstig smak...vem vill höra/lyssna/se på lyckliga människor hela tiden, det är väl lika bra att hålla sig till verkligheten? Kärlek och lycka intresserar mig inte, jag blir bara underhållen av död, blod och förintelse :-)

TV - Ser ytterst sällan på tv, mest för att allting som sänds där består av lika delar skräp och skitsnack. Sätt mig framför en dokusåpa, familjeunderhållning eller egentligen vilken tv-serie som helst och det börjar krypa i hela kroppen på mig. Det finns bara en serie jag följer slaviskt och det är "24". Vem kan motstå en tv-serie där antal dödsoffer per avsnitt är minst tre och där man är garanterad våld, blod, explosioner och misshandel? 

Film - Jag har en klar favoritfilm alla kategorier och det är "The Crow". Rockstjärna och flickvän blir misshandlade och mördade, rockstjärna uppstår från de döda och drar ut på stan för att hämnas. Antal dödsoffer: många.

Böcker - Om det inte sker minst ett mord i boken så tappar jag intresset. Det enda jag läser är thrillers. Huvudpersonerna skall vara läkare (någon patient dör och mordet skall utredas), advokater (klienten dör eller har mördat någon och mordet skall utredas) eller poliser (vem som helst dör och mordet skall utredas). Favoritförfattaren framför alla är Stephen King, han kan få en vardagsrumsklocka att framstå som ondskefull. Jag hade stor respekt för Dean R Koontz ett tag men han ballade ur lite ett tag med konstiga böcker om apor och albinomänniskor. Sedan fick jag tillbaka respekten när han skrev en bok om hur människor blev galna av mobiltelefoner, förvandlades till zombies och började mörda varandra.

Musik - Jag är besatt av låttexter och lyssnar bara på musik där jag bara tycker att texterna är bra. Trallvänliga låtar där man upprepar samma textrad/mening om och om igen är det värsta jag vet. Nej, det skall vara texter om död och förintelse, olycka och misär. Ge mig lite Linkin Park, Marilyn Manson eller Dream Theater så blir jag på bra humör vilken dag som helst:-)

I morgon skall jag till tandläkaren. Jag har aldrig haft ett enda hål och följaktligen inte heller lagat något vilket gör att jag inte har den där enorma obehagskänslan för att gå dit som många andra har. Men i och för sig så tycker jag inte heller att det är särskilt roligt. Vilka människor är det egentligen som vill bli tandläkare? Är det de som misslyckades att ta examen från tortyrskolan? Först får man lägga sig ner i en stol med en lampa på (uppskattningsvis) 100 watt upptryckt i ansiktet. Avsikten är givetvis att göra patienten blind/stel av skräck (någonsin sett en hare fångas i strålkastarsken? Just det). Sedan skall det tas röntgenbilder. Då tar de fram någon slags hemsk skapelse i hård plast med extra vassa kanter som trycks upp i gommen på en på ett sätt som skall göra så stor skada som möjligt.

Sedan är det dags för undersökning. Först tar vi fram ett metallredskap som är vasst som satan. Det stoppar vi in i munnen på patienten (läs: mig), hakar fast det på så många ställen som möjligt och sliter sedan uppmuntrande redskapet fram och tillbaka. De säger att det är för att kolla att allting sitter fast ordentligt men jag tror fan att det de försöker göra är att rista in sina initialer i mitt tandkött a lá graffitistyle. När den här pinan är överstökad kommer det roligaste: sugen och skrapan. Sugen känns som en dammsugarslang som när som helst kommer att fastna i munnen och aldrig kommer att gå att få loss igen. Skrapan är inte heller så trevlig. Den ger ifrån sig ett vinande ljud och jag svär att jag kan se hur den åsamkar skada därinne. Dessutom: vad händer om tandläkaren får hicka? Så länge de koncentrerar sig på tänderna går det väl bra men tänk om de står och pillar nära tandköttet och plötsligt hickar till? Vad händer då? Jag vill inte tvingas få en tandläkarskrapa bortopererad ur halsen. Eller om de hostar till? Eller jag för den delen? Hur stora marginaler snackar vi här egentligen? Jag föredrar att gå ut från tandläkaren med alla kroppsdelar intakta samt utan skrap- eller sticksår.

Sensmoral: om du är en hickande tandläkare, håll dig ur vägen. Tack.

...vi har gått igenom så mycket tillsammans. Vi har haft sällskap genom snö, blåst och regn. Du har ställt upp för mig i alla väder. På ytan har du alltid varit densamma även om din insida ibland har varit ett mysterium. Ibland har du protesterat mot min något omilda behandling men du har alltid förlåtit mig och fortsatt att följa mig, dag efter dag. Jag kunde alltid lita på dig. Jag kommer aldrig att förlåta den elaka häxan som tog dig ifrån mig och såg till att vi skildes åt. Vi kommer aldrig att ses igen. Jag hoppas att du har det bra där du är nu. Jag saknar dig kära lunchlåda.

När jag backpackade i Australien så träffade jag på en tjej från Tyskland som jag kom jäkligt bra överens med. Vi reste tillsammans i ca två veckor från Darwin till Alice Springs, gjorde Ayers Rock och tog oss sedan ned till Adelaide där vi gick skilda vägar. Hon för att bila ihop med en annan bekantskap och jag för att jobba. Vi har hållit kontakten via nätet (vad gjorde man innan Internet fanns??? Jag bara undrar?) och förra året fick jag en bröllopsinbjudan från henne. Jag hade absolut inget bättre för mig så över midsommar förra året stack jag iväg en vecka till Tyskland för att gå på tyskt bröllop. Jag har pluggat tyska i några år men det innebär inte att jag kan prata tyska över huvudtaget. A och pojkvännen/blivande mannen snackade naturligtvis engelska och deras kompisar också men det var värre med gammelmormor och kusinerna...å andra sidan kommer man ganska långt genom att humma, låtsas förstå och nicka vänligt. Min poäng är iallfall att det är så otroligt SKÖNT att det finns fler människor i världen som är lika knäppa (det är omvärldens åsikt, vi tycker inte att vi är knäppa) som jag. De har precis flyttat till en större lägenhet ("Alla tycker att den är idealisk eftersom vi kan skaffa barn nu. Barn? Vi har plats för fler gäster! Party") och skaffat tvättmaskin ("När jag köpte den sa de att det inte var tillåtet att tvätta barn i den. Inte tillåtet? Varför det? Det hade ju varit jättepraktiskt"). Vår plan är nu att tillverka tvättmaskiner där man kan stoppa in smutsiga ungar, åka på turné och sälja dem till folk över hela världen. Vi kommer att bli skitrika. Glöm inte vart ni läste det först.

Min stackars plånbok får med jämna mellanrum utstå en hel del glirlingar från omgivningen. Sneda blickar, fnissningar och ibland helt öppna glåpord. Allt detta på grund av en viss -försumbar- övervikt. Jag tänkte därför rycka ut till plånbokens försvar så att alla verkligen förstår hur nödvändig den är för min existens. Orsaken till övervikten är plastkorten. Ja, jag vet...jag är en plastkortsjunkie. Jag har förstått att omvärlden inte -ännu- har insett den fulla skönheten och nyttan med att inneha så många plastkort som möjligt, men vänta bara. Snart kommer även ni att stå där, önskandes att ni kunde samla de där poängen eller tjäna in de där kronorna i medlemsrabatt. Vem är det då som står där, försedd med plastkort och beredd att rycka till undsättning? Ha! Följande är en förteckning över de små bitar av plast som förgyller min tillvaro:

- Visakort. Världens bästa plastkort. I love you.
- ICA. Finns det något bättre än när rabattcheckarna dimper ner i brevlådan? Nehej. Skulle inte tro det.
-Coop. Senast jag handlade där var nog...ett år sedan...men man vet ju aldrig. Man skall alltid vara redo. Har ju varit scout, för tusan.
- Medlemskort hos sex olika klädbutiker varav jag brukar handla på...två. Men som sagt, man vet aldrig. Skulle ju vara otroligt irriterande om man beslutade sig för att vara lite wild and crazy, handla på nån av dem och sedan stå utan medlemskortet.
- Kort i en butik med diverse spackel, kemikalier och häxbrygder. Används då och då.
- Två olika busskort med pengar på. I olika län. De använde jag nog senast för...fem år sen kanske? Men det finns pengar på bägge, man kan ju inte slänga pengar.
-Apoteket? Varför har man medlemskort på Apoteket? Jag har aldrig fattat om man skall dra det vid köpen eller vad man skall göra med det...och jag vågar inte fråga heller för då kommer tanten bakom kassan i sin vita rock att hånskratta åt mig. Jag är rädd för människor i vita rockar. Usch.
- Viking Club. Har jag utnyttjat några gånger.
-SJ Prio. Vet inte ens vad man gör med det. Samlar man poäng? Vad gör man med dem? Får man rabattcheckar? Vinner man något? Ingen aning. Men har man ett kort måste man använda det. Såna är reglerna.
-Plastkort från Försäkringskassan ifall jag blir sjuk i ett EU-land. Jag har ju rest så mycket i Europa de senaste åren. Men om man plötsligt av någon anledning skulle befinna sig i...Tyskland...och plötsligt skulle bli sjuk så är det bra att ha. Antar jag. Det är ju dessutom jättebra att texten på kortet är på svenska.
-Medlemskort i en sko- och väskbutik. Jag avskyr att handla både skor och väskor. Min filosofi på de områdena är att köpa nåt jag gillar och sedan använda det tills det går sönder. Kortet används med andra ord ungefär...aldrig.
- Körkort. Används ofta. Men inte när jag kör bil. Mest som legitimation på diverse barer.
-Lånekort till stadsbiblioteket. Jag var faktiskt där igår! Böckerna ligger i en hög och ser jättefina ut. Mycket kulturellt. Det var nog annars ca ett år sedan jag var där senast.
-SF bio. Användes senast...förra våren...tror jag. Inte så flitig biobesökare. Men man vet aldrig, rätt vad det är så bestämmer man sig för att gå på bio och då skulle man haft kortet, minsann.
-IKEA Family. Fungerar nu för tiden som ett regelbundet (nåja) "billig-lunch-kort" i jobbet.
-Dykcertifikat. Ok, jag vet. Kanske inte behöver bära omkring på det hela tiden. men tänk OM man plötsligt åker iväg till ett varmt land med kort varsel och glömmer dykcertet? Vilken ångest.
Ovanstående plastkort kompletteras av diverse klippkort på dvd- och videouthyrningsbutiker (senast jag hyrde en dvd var nog...hm...i höstas kanske?), pizzeria (äter pizza ungefär en gång var fjärde månad), café (efter fem miljoner stämplar får du fem kronor i rabatt på en varm dryck om du samtidigt köper en tårta, smörgås och fem  olika sorters milkshake) och frisör (vem vill INTE gå hos en frisör som har klippkort? Inte jag! I like it :-).

För alla som undrar (jag utgår ifrån att alla som läser det här har legat sömnlösa av ångest och förväntan. Om inte: skäms) så överlevde jag även gårdagens tågresa. Trots att tåget hem var försenat vilket ledde till att vi missade anslutningståget vilket ledde till att vi fick åka med ett annat tåg som också var försenat. Argh. Inga skrikande barn i sikte dock, mycket positivt. Som tur är hade resesällskapet tänkt till och tagit med sig en laptop. Bärbar dator = dataspel. Vi tillbringade en stor del av resan med att spela flipper. Vilket jag för övrigt suger på. Vilket innebar att jag förlorade. Vilket innebär att resan sög ännu mer. Faaaaaaaaan.

I dag var jag tillbaka på jobbet som vanligt och upplevde ännu en arbetsdag. Det vill säga att vi
- lyssnade på countrymusik
- skrattade så att vi grät minst en gång
- diskuterade lax
- yttrade frasen "det där är ren och skär ondska" minst två gånger
- yttrade frasen "du är ju helt knäpp" X antal gånger
- uppfann nya ord
- svor högt och ljudligt över intranätet
- ringde teknisk support X antal gånger och på slutet inte var så trevliga längre (ok det var JAG som inte var så trevlig längre...jag skall väl inte skylla ifrån mig...men vad f-n...tryck på "FUNKAKNAPPEN"! Skall det vara så jä-a svårt)
- avstyrde minst ett försök till att diskutera hockey (jaja...jag var skyldig till det också)
- försökte utröna möjligheterna att få gratisprylar (jag. Ok?)
- fick minst en kommentar om ett fruktansvärt stökigt skrivbord (jag föredrar faktiskt att kalla det organiserat kaos)

Nedan publicerar jag för övrigt en bild på fredagkvällens sällskap/underhållning. Te, halstabletter och honung. Ohlala.

I morgon skall jag åka tåg igen. Åka tåg kan förvisso vara trevligt och avslappnande och imorgon har jag till och med sällskap som jag kan irritera så mycket jag bara orkar under dagen... Människor som åker tåg kan (har jag märkt) kan delas upp i olika kategorier (jag gillar för övrigt att sätta stämplar på folk):

- Föräldern med skrikande barn som sparkar på stolarna och vägrar vara tysta (Nejnejnejnejnej. Inför speciella barnanpassade vagnar. Ljudisolerade. Tack).
- Den Arbetande Personen med sin laptop och mobil i högsta hugg. Personen ifråga ägnar sig koncentrerat åt olika typer av dokumentporr (oftast word och/eller excel men lokala variationer förekommer).
- Bruden Med Mobil pratar högt och HELA TIDEN i sin älskade mobil. Ord som förekommer frekvent är "å ja ba och vi ba å han ba iiihhhhh". Dö mobiljävel. Dö.
- Den Trötte Mannen (oftast i åldern 45-60 år) som inte sovit på jättelänge. Mannen är jättetrött och sover därför, ackompanjerad av ljudliga snarkningar. Folk tittar lite på varandra och flinar menande men är i själva verket glada för att det inte är DE som skämmer ut sig för främmande människor genom att snarka i 130 dB.
- Den Vane och Osociale Resenären som är utrustad inför resan med mat, en rejäl hög med tidningar/böcker och en fulladdad mp3-spelare/mobil. Ner med blicken i tidningshögen, in med hörlurarna i öronen och genomlid de närmaste 1-10 timmarna så smärtfritt som möjligt.
- Den Sociale Resenären som inte alls förstått det här med att omvärlden hatar att åka tåg och bara vill komma hem så tyst, snabbt och smärtfritt som möjligt. Nix, här skall pratas och pratas och berättas i det oändliga. Det spelar ingen roll om man svarar eller inte, Resenären underhåller sig själv. Efter en timme vet man deras livs historia, efter två deras familjs historia och efter tre är man beredd att ta självmord.

Låt mig överleva morgondagens resa. Please.

Det var väl det jag visste! Krull rules the world! Yeah!

Ok, så här är det. Jag flyttade till min nuvarande lägenhet i september 2005. När jag flyttade in tänkte jag att det var väl själva fan att inte kylskåpet har en lampa som fungerar, men vem orkar bry sig egentligen? Tiden gick och jag irriterade mig varje gång jag öppnade kylskåpet men utgick ifrån att alla kylskåp har väl inte ens lampor? Det spelar väl ingen roll? För några månader sedan orkade jag bry mig tillräckligt mycket för att titta mig omkring i kylskåpet (obs: det här betyder INTE att jag inte har städat mitt kylskåp sedan jag flyttade in för det har jag. Bara inte så noggrant. Eller, jag menar...inte med öppna ögon. Eller...inte så medvetet. Eller...äsch, skit samma). Då hittar jag en lampa. Ok, tänker jag. Kylskåpet har en lampjäkel. Det är bra. Den skall jag byta. Någon dag. I helgen brydde jag mig tillräckligt mycket för att faktiskt börja skruva i lampan för att kunna ta ut den och se vilken sorts lampa det var. Då inser jag att lampan inte är fastskruvad. Jag skruvar i lampan och den lyser hur bra som helst. Resultat: efter 2,5 år av irritation har jag en fungerande kylskåpslampa. Och mitt liv har tagit ännu ett litet steg i rätt riktning, dvs mot att bli lätt och okomplicerat. Tjoho.

...är bra. Har jag hört. Under gårdagen var jag på massage. H-e-r-r-e-g-u-d vad det var skönt. Först en timmes massage och sedan en timmes ansiktsbehandling. Ok, ansiktsbehandling är det väl kanske lite pensionärsvarning på...men man måste ju pröva på saker, inte sant? Det var hur som helst löjligt skönt att ligga och halvsova medan folk sprang runt och pysslade om en. Tydligen ingick någon slags analys i behandlingen för efter att ha besvarat lite frågor visade det sig iallafall att jag:
- äter bra mat (duktigt)
- tränar bra (också duktigt)
- jobbar för mycket (inte så bra)
- sover för litet (inte heller så bra)
- bränner mig lätt i solen (jo...fast det krävs ju ingen Sherlock Holmes för att räkna ut det, direkt)
- är tävlingsinriktad och ställer höga krav på mig själv (jag kan inte ens förlora i sällskapsspel utan att bli sur, för guds skull)
- är mycket lugn och det krävs tydligen en mindre världskatastrof för att stressa upp mig (ja, jo det kan väl stämma)

Jag har för övrigt agerat hundvakt under större delen av helgen. Det intressanta i sammanhanget är att folk på stan (observera att det bara inte var en person utan flera stycken, oberoende av varandra) undrade om det var med avsikt som vi hade samma frisyr? Efter förfrågan nummer femtielva orkade jag inte ens ge mig in på diskussionen att det inte var min hund utan hummade bara till svar...fotade iallafall lite och mitt helgsällskap fastnade på bild (om än ovilligt...det är inte så lätt att få hundar att vara stilla framför kameran) så ni får väl bedöma likheten på egen hand...:-)

Har varit irriterande mycket sjuk de senaste dagarna. Har varit på jobbet men haft ont i halsen och hes så att jag mest låtit som en whiskeypimplande pensionär som spenderat X antal timmar på rockkonsert. De jag pratat med i telefon har inte hört att det varit jag och inte heller vad jag har sagt. Blä. Nu är jag ändå betydligt bättre, bara lite snuvig...i morgon skall jag få massage :-) Helst skall man väl inte gå på massage om man inte är helt frisk men jag är ju nästan frisk...det räknas väl? Har inte kunnat träna sedan i måndags vilket har gjort underverk för mitt humör...inte. Jag blir galen om jag inte får röra på mig. Å andra sidan skall jag tydligen vara hundvakt i helgen så då blir det väl åtminstone en och annan promenad :-) Hela två dagars ledighet att spendera som man vill...underbart. Önskar bara att jag hade en "avknapp" för att jobbtänk som snurrar runt i skallen.

...i min ugn. Jag älskar allting som underlättar saker för mig och just nu är min ugn räddningen. Har man varken tid eller lust att laga mat så är ugnen världens bästa pryl. Fem minuters förberedelser och sen kan man sysselsätta sig med något roligare medan maten fixar sig själv. Tadaaa. Antagligen en av de bästa uppfinningarna någonsin. Efter fjärrkontrollen då, förstås. Har för övrigt lyckats dra på mig någon slags larvig förkylning (jag skall inte klaga, tränar man två dagar i rad med ont i halsen får man skylla sig själv). När jag skulle öppna munnen och prata i morse så kom det bara ut något kraxliknande ljud...låter som om jag stått och skrikit på en rockkonsert 12 timmar i sträck. Mot slutet av arbetsdagen lyckades jag ändå låta ganska normal, kunde åtminstone prata med folk i telefon utan att de fnissade åt mig...nu går jag omkring hemma insvept i en jättelik halsduk och dricker litervis av apelsinjuice. Dricker juice i kopiösa mängder gör jag i och för sig även när jag är frisk, men ändå. Har lyckats sätta i mig 6 liter hittills den här veckan. Äsch, det finns väl värre saker man kan överkonsumera. Nu är det för övrigt bara TRE dagar kvar till massage. Herrejösses vad jag längtar.

Det har varit en ovanligt lugn och skön helg...galet skönt att inte behöva stressa iväg nånstans för en gångs skull. I fredags roade vi oss på after work på det vanliga stället, tydligen var det nån hockeymatch samtidigt...inte ett dugg intresserad och vägrar av ren princip att lära mig reglerna men är man tävlingsmänniska så är man...regler eller inte så är ju målet alltid att vinna. Vi förlorade. Damn. Det är därför jag inte klarar av lagsporter längre. Uttrycket "vi spelar bara för att det är roligt" är mig helt främmande. Vinna eller försvinna, säger jag. Med alla medel som är tillåtna. Eller inte tillåtna. Här spelas inte på skoj, Korpen i all ära men målet måste ju vara att vinna? Vad är annars poängen? Jag kan inte ens förlora sällskapsspel med flit om jag så spelar med en fyraåring...det är väl för övrigt lika bra att de lär sig hur livet fungerar med en gång? Sen kan väl tävlingsinstinkten gå till överdrift ibland...jag erkänner att jag exempelvis inte gillar när folk går om mig på stan (någon går snabbare än mig) men jag är medveten om problemet och jobbar på det (låtsas jag iallafall...det gör jag inte alls...i själva verket ökar jag takten och tar ledningen på upploppet...HA!).

Har för övrigt lyckats boka in en massagetid till helgen. Kan knappt bärga mig. Hoppas bara att människan tar i, gillar inte när man bara håller på och petar. Nix, de skall ner och gräva i musklerna tills man nästan kollapsar...inte för att det är skönt just då men känslan när man vacklar hem efteråt är oslagbar. Rejäla tag, tack.

Fick lite inspiration att gå ut och fotografera i helgen och en del av resultatet från helgens fotosession kan för övrigt ses nedan...