Klipp dig, för fan

I dag hade jag den stora förmånen att sluta tidigt och fick därmed ta tåget hem. Under hela tågresan så satt jag bakom ett par i 20-årsåldern där tjejen satt och halvsov och killen satt och pillade med sitt hår. Konstant. Hela tiden. Han hade kort, blont hår som var stajlat som tusan och mitt bak på huvudet så stod det ut en tofs med hår som han pillade med hela tiden. Tydligen var tanken att den där tofsen skulle ligga fint åt sidan ovanpå det andra håret, men så var det inte. Tofsen stod rätt ut. Och han pillade. Och pillade. Han klappade på tofsen för att försöka få den att ligga ner. Han skruvade den runt pekfingret i nåt slags dressyrförsök. Då och då tröttnade han och tog ner handen. Sen tog det ungefär tio sekunder så var han uppe och pillade igen. Jag höll på att bli vansinnig. Hur mycket uppmärksamhet kan man ägna åt en hårtofs? Massor, tydligen. Jag hade en desperat känsla av att jag ville antingen

1) rycka honom i håret eller
2) klippa av honom tofsen
men eftersom jag är en god människa så gjorde jag inte något av det. Men gode gud vilken lättnad det var att gå av tåget och slippa det evinnerliga pillandet. Dessutom kände jag mig duktig för att jag inte "råkade" knuffa honom i ryggen för att han störde min tågåkarkoncentration. Glin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback